Och var började för övrigt denna process? Hur vi definierar och begränsar jaget är i flera avseenden avgörande. I begynnelsen, i födseln, väcktes ett självmedvetande och gav oss distans till omvärlden. Vi behövde denna distans för att mäta, bedöma och värdera våra beslut. Detta observerande öga gav oss vetenskapliga verktyg och översikt.


Nu är vi mogna att gå ett steg vidare; vi är världen som lärt känna sig själv. Vi kan vidga jaget till att inkludera luften vi andas, de syregivande träden och hela livets väv.


En gång berättade Chegyal Rinpoche, en tibetansk munk i exil, för mig om de grymheter han blivit utsatt för av kinesisk militär. Vi stod där under ett träd i Dharamsala, solljuset fladdrade över hans ansikte genom lövverket. Jag drog efter andan vid den klara beskrivningen av den tortyr, misshandel och död han upplevt. Det var de mest fruktansvärda ögonblicken i hans liv, när soldaterna trängde in i klostrets bönehall. Så såg jag hur hans ögon tårades.


“Arma kineser”, mumlade han.


Med ens förstod jag och bävade. Han grät inte för sin egen eller de andra munkarnas skull. Tårarna som strömmade nerför hans kinder var för förövarna själva.


“Arma kineser”, sa han, “de skapar så dålig karma åt sig.”


Jag har inte nått samma grad av medkänsla, men jag har bevittnat den på nära håll. Och jag vet nu att den står inom vår mänskliga förmåga. Den insikten förändrade min syn på omvärlden för alltid.

Joanna Macy är amerikansk ekolog, filosof och författare.
Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Gandhi IDAG, nr. 3 1998
Översättning: Jan Viklund