Ett år med unga människor som sprängt sig själva i bitar (tillsammans med andra medmänniskor), med tanks och stridsvagnar spridande förödelse, kaos och terror i namn av att eliminera kaos, förödelse och terror.


Så du börjar undra om Mark Twains citat i själva verket inte är en grov förolämpning – mot apan.


Att tala om fred i “Apans År” kan verka absurt. Förespråkare för “kriget mot terrorism” verkar betrakta fred som irrelevant, besvärande och föråldrat, när det inte rentav är opatriotiskt. “Det är självklart att vi också vill ha fred”, förklarar de otåligt, “men först om sådär en 50-60 år, när de allra sista spåren av Ondskan har bombats bort från planeten.” Lycka till.


Hoppas det finns en planet kvar bara, när ni är klara.


Regeringarna som marknadsför detta krig mot terrorism vill få oss att tro att just de själva är särskilt rena och rättfärdiga. (När allt kommer omkring, vad skulle det vara för fel med att vilja bekämpa terrror?) Naturligtvis har den här typen av kampanjer prövats några gånger tidigare, och världen väntar fortfarande på det Rena och Rättfärdiga Kriget.


Men Gandhis invändning är mer trovärdig: “Jag motsätter mig våld, för även när det framstår som utfört i gott syfte är det goda bara temporärt; det onda som följer i dess spår är permanent.”


Nåväl, i “Apans År” är det George W. Bushs ord som får all uppmärksamhet, snarare än orden från Mohandas K. Gandhi eller Albert Einstein, som skrev: “Fred kan inte upprätthållas genom råstyrka. Det kan bara uppnås genom förståelse och kunskap.”


Är våra regeringar främst inriktade på att skapa fred eller att skapa hinder för densamma? Frågan är inte ny. President Dwight D. Eisenhower anmärkte: “Jag tror folket är de som i det långa loppet åstadkommer mer för freden än våra regeringar. Jag tror till och med att folkets vilja till fred är så stark, att endera dagen får regeringarna vackert vika åt sidan och låta dem få den.” Vi måste kräva mer ansvarskyldighet av våra regeringar. Om de kan bevisa sig vara åtminstone lika duktiga på fred som på krigföring, kunde de kanske åtnjuta mer förtroende och respekt. Men frånsett det, får vi inte falla för frestelsen att lägga hela ansvaret för freden enbart i regeringarnas händer.


Indiens förste premiärminister, Jawaharlal Nerhu anmärkte: “Fred är inte bara frånvaron av krig. Det är även ett sinnestillstånd. Bestående fred kan bara komma till fredliga människor.” Den fred är störst som börjar på hemmaplan. “Bevara freden inom dig själv”, sa Thomas Kempis, “först då kan du föra ut den till andra.”


Till syvende och sist kan vi inte gå omkring och ropa på fred, och tro att något ska hända. Om det bara vore så enkelt. “Många skriker på ‘Fred! Fred!’ Men de vägrar göra det som krävs för att skapa fred”, sa Martin Luther King. Och vad är det då som skapar fred? Rättvisa? Frihet? Jo, men hur ofta blir de inte bara retoriska ord i den ändlösa processen att ge igen för gammal oförrätt, alla ensidiga krav på “nationella intressen”. Kriget mot terrorism, självmordsbomberna, israeliska utbrott mot Jenin, attacker mellan hinduer, muslimer och kristna i Indien…


Alltid lika kvicka på att fördöma andras våld, lika snabba på att rättfärdiga vårt eget. I “Apans År” har det inte gått en dag utan att våldet – det amerikanska, israeliska, palestinska eller det talibanska – rättfärdigats av somliga, fördömts av andra.


Vill vi förvandla tidevarvet till “Människans År” måste vi inse hur miljarder ton bomber eller en miljon år av vedergällning aldrig krossar terrorn, bara förnyar den. Desmund Tutu hänvisade nyligen till freden som “Guds dröm”. Varför måste vi envisas med att leva ut våra egna mardrömmar?

John Liechty undervisar vid Muscat Universitet, Oman USA.

Översättning: Jan Viklund