Under tiden har juntan massakrerat etniska minoriteter över hela Burma, en inhemsk terror med den lukrativa droghandeln som främsta inkomstkälla.


När charlataner som George W. Bush deklarerar USA:s beslutsamhet att försvara friheten och demokratin runtom i världen, undrar man varför inte Burma syns på hans radarskärm. Precis som talibanerna innan den 11 september har Burmas militärjunta kunnat praktisera sin terror i relativ avskildhet. Grannländerna får ta hand om (eller exploatera) Burmas flyktingar, medan demokratierna i väst tittar åt andra hållet, och föredrar att koncentrera sig på “ondskan” i andra länder – med mer intressanta tillgångar att dela på.


Detta är något som i den långa loppet kan visa sig bli Burmas välsignelse. Istället för att leva under Washingtons humanitära bombmattor, har Aung San Suu Kyi kunnat staka ut en kurs där landets plågoandar sakta, men säkert förlorar greppet om makten. När de, så småningom, blivit utmanövrerade, kan avsaknaden av blodig krigföring – antingen av beväpnade motståndsgrupper eller högteknologiska Pentagon-missiler – öka chanserna till en permanent, positiv fred i Burma.


Alternativet är alltför välkänt. Land efter land har de senaste årtiondena “befriat” sig själva, bara för att störta sig ner i ännu en era av pseudo-demokratier, eller marionettregimer under USA:s intressen.


Att nu etablera ett civilt samhälle och förbättra vanligt folks levnadsvillkor är den riktigt stora utmaningen. Lägg därtill svårigheterna som varje land har att själva få staka ut sin kurs, snarare än att bli en ekonomisk fånge hos IMF och de stora transnationella bolagen. Det kommer bokstavligen att krävas ett arbete som ingen prövat på tidigare.


Den traditionella rollen för frigörelse under kalla kriget var den beväpnade gerillarörelsen. Men de mest anmärkningsvärda segrarna har under de senaste åren skett genom ickevåld. Och de har varit dussintals. Från f.d. Sovjetblocket, till kontra-kuppen i Venezuela nyligen, så har den förekommande metoden att bekämpa repression i tredje världen blivit massivt fredligt ickevåldsmotstånd.


Till detta lägger nu Aung San Suu Kyi två nya inslag – en långsam, noggrann odlingsprocess av resolutionen, samt ett direkt, aktivt engagemang (jmfr Sydafrika) med förtryckarregimen.


Det är en process som inte skapar några rubriker, inte ens vid genombrott som hennes frigivning.


Men hoppet ligger i, att färre människor dör och fler får chans att leva i frihet – en frihet som inte uppkommer via interventioner och utländska maktintressen , men på egen hand och med egna hjärtan.


Det är värt rubriker om något.

Artikeln publicerad på WorkingForChange.com

Översättning: Jan Viklund