FELLOWSHIP: Först några frågor med anknytning till händelserna den 11 september. Hur bemöter ickevåld något som terrorism?


NAGLER: Ickevåld bemöter terrorism genom att efterfråga ett icke-terroristiskt gensvar. Det hävdar, för att citera Gandhi, “Ingen slänger bort sitt liv utan något bakomliggande skäl till det.”


En ickevåldets person skulle reagera genom frågan “Varför gjordes detta?” Ett ickevåldets första gensvar blir alltid “På vilket sätt kan vi, eller jag, ha varit delaktiga i detta?” Det handlar inte om att ursäkta eller rättfärdiga terroristerna eller deras handlingar. Men det betyder att det alltid finns en orsak. Som John Graham, amerikansk diplomat i femton år och verkställande direktör för pågående Giraff-projektet, har sagt: “Terrorism kan inte tolereras, men det kan förstås.”


Det är inte helt olikt fallet som Gandhi citerade, när en galning löper amok genom en by med ett svärd, så har den som lyckas stoppa honom gjort samhället en stor tjänst. Emellertid, för att det ska kunna räknas som en ickevåldshandling, får den inte ha varit grundad på rädsla eller vrede och, viktigast av allt – den får inte betraktas som lösningen på problemet! Efter det att vi hejdat en omedelbar attack, måste vi fråga oss varför attacken uppstod. Det måste finnas några faktorer som orsakat den.


Problemet har tre nivåer; politiskt, ekonomiskt och kulturellt.


På den politiska nivån, kan vi konstatera att vi – USA – stött den saudiarabiska regimen sedan 1943. Nio av de elva personerna som enligt uppgift utförde dåden var från södra delen av Saudiarabien.


Ekonomiskt… ja, läsarna av Fellowship bör vara rätt insatta i den grad av förödelse som USA gjort sig ansvarig till, i Mellanöstern och andra delar av världen. Så jag tror inte jag behöver utveckla den nivån vidare.


Den kulturella nivån är den mest intressanta. I sammanhanget vill jag påminna om det faktum att två av de elever som begick massakern vid Columbine High School, lämnade efter sig en självmords-video där de beskrev att de egentligen hade planer på att kapa ett flygplan och krascha det i New York. Dåden vid Columbine ägde rum före den 11 september.


Så “fienden” är inte någon främmande utlänning som inte tänker som vi, och hatar oss av irrationella skäl. Vi skapar själva våldets klimat, i vår egen kultur. Och vi gör oss själva sårbara, precis som vi gör andra till offer för denna kultur.


Så det allra första en ickevåldets person skulle göra, vore att förstå vad som orsakat attacken och göra sitt yttersta för att “FÖR-bygga” fler attacker i framtiden.


“FÖR-bygga” (“Provention”, jmfr “prevention” – förebygga, övers. anm.) är en term som myntades av författaren och fredsforskaren John Burton, för att betona hur vi i fredsrörelsen borde handla så att problem inte uppstår i framtiden… i den närliggande framtiden eller i den avlägsna framtiden.


Det andra steget, när väl problemet har identifierats, vore att få en överblick över den skala av alternativ som åtminstone inte inbegriper vedergällningsvåld, även om de omfattar en form av juridiska inskränkningar.


Som exempel, hade det utgjort en avsevärd skillnad om USA omedelbart efter den 11 september gått till Internationella Domstolen och sagt, “Detta är ett internationellt brott, vi är utsatta, och vi vill att de ansvariga ska ställas inför rätta.” Domstolen skulle visserligen ha invänt att man inte hade de resurser som krävdes till sitt förfogande, och i slutändan föreslagit USA att själva åta sig åtgärderna. Och kanske hade resultatet blivit detsamma som nu, men under helt andra premisser.


FELLOWSHIP: Det här är råd inom den politiska sfären. När det gäller ickevåld på det mellanmänskliga planet så har du undervisat i många år. Hur kan man egentligen lära sig ickevåld, och hur ska man lära ut det?


NAGLER: Jag tror var och en måste göra det på olika sätt. Själv är jag priviligerad att kunna undervisa om ickevåld på det “formella” sättet, vid Berkeley Universitet i Californien, kurser som pågått i över tjugo år nu. Det är en ett-årig kurs, första terminen en introduktion, andra terminen om ickevåld i dagens samhälle. Vi tittar på vad som pågått de senaste tre åren.


Det mest effektiva sättet vi kan lära oss ickevåld på, är i våra dagliga liv. Inte så mycket genom kurser och seminarier. Det är ett universellt mänskligt ansvar att företräda ickevåld i varje mänsklig relation.


I dagens samhälle bör vårt absoluta fokus ligga på massmedierna.


Utvecklingen av det mänskliga medvetandet har i grunden alltid varit progressivt och uppåtstigande. Som Kenneth Boulding uttryckt det, “Skillnaden mellan sanning och lögn är att när du upptäcker en sanning, behåller du den. När du upptäcker en lögn, förkastar du den.” Så det finns denna form av stadigt framåtskridande, att saker och ting blir bättre. Men vi har rubbat den processen genom teknologins obalans, som förringat alla övriga aspekter av mänsklig förmåga och insikt. Resultatet är, att vi tvingat kurvan nedåt, och människor har blivit – för att vara helt ärlig – mer djuriska istället för mer humana. Mycket på grund av massmedierna och hela den industriella civilisationens dominans.


TA UPP KAMPEN MOT MEDIERNAS DOMINANS
Den motsvarighet till Gandhis spinnhjul som dagens ickevåldsförespråkare efterlyser, det projekt som vi skulle kunna enas kring oavsett allt annat – borde i dag vara att ta upp kampen mot mediernas dominans av våra liv.


FELLOWSHIP: I dag oroas vi också av det ökade våldet i skolorna. Det finns ett växande engagemang för att förebygga våld bland ungdom. Ändå – som vuxna får vi lära oss att våldet kan accepteras. På tv, och på den politiska arenan.


NAGLER: Låt mig föreslå en teori! Alla åtgärder som vidtas, alla ungdomsprogram som skapas – vilken modell har använts? Den betvingande eller den återskapande? Den återskapande metoden låter de unga människor som använder våld i någon form, växa ifrån våldet i viss utsträckning. I bästa fall kan hon eller han bli delvis immun för den våldsbaserade kultur vi omger oss med. Straffa ett barn för att det varit våldsamt, och du lär barnet att det är okej att lägga locket på. Och när samhället senare säger att det är okej att ta av locket, så expoderar det. De tidiga erfarenheterna från barndomen är betydelsefulla. När vi säger att våld inte är okej, måste vi också visa att det inte heller är okej att vi använder det mot dig, som varit våldsam!


FELLOWSHIP: Låt oss komma in på frågan om effektivitet. Vilket skulle du vilja säga är bästa sättet att övertyga människor om betydelsen av ickevåld?


NAGLER: Det allra första är att överge den moraliska arenan fullständigt. Ingen ska känna sig skyldig här, och om någon är det så är det inte vår sak. “Hämnden är min, säger Herren.” Först när vi rensat luften från skuldbegreppet, kan vi diskutera på ett rationellt sätt med ömsesidig respekt. Det andra viktiga är, att vi måste känna till fakta. Bokstavligen nittiofem gånger av hundra får den som företräder ickevåld höra argumentet “Det hade inte hjälpt emot Hitler, Andra världskriget behövdes”, och så vidare.


Så du behöver till exempel åtminstone känna till demonstrationen vid Rosenstrasse fängelse.


(En spontan demonstration i nazi-Tyskland, februari-mars 1943, när 6.000 “ariska” mödrar och hustrur protesterade mot arresteringen av deras judiska män. Samtliga släpptes och överlevde kriget. Aktionen visade dels sårbarheten hos den nazistiska regimen, dels styrkan i ickevåld, manifesterat av helt och hållet “otränade” människor utan större förberedelser.)


Med fakta som argument, kan du svara, “Jag tror inte det stämmer. Här är skälet.”


FELLOWSHIP: Så du menar att det bästa sättet att övertyga människor är att beskriva ickevåldets effektivitet, snarare än att så att säga “konvertera” dem till ickevåld i sina liv?


NAGLER: Du kan inte konvertera någon, bara presentera fakta. Det kan du göra på två nivåer: dels med en beskrivning, dels genom det sätt du presenterar beskrivningen. Osäker och otålig ger du ett tydligt budskap att våld egentligen fungerar, att ickevåld inte gör det. Med ett balanserat temperament ger du däremot ett övertygande budskap på bägge nivåer.


Äktenskapet mellan medlen och målen har i sig alltid en magisk effekt. Om du försöker uppnå rättvisa genom våld blir dissonansen så stor att du inte kommer någonvart. Om du försöker uppnå rättvisa genom ickevåld är harmonin så stark, att resultaten ofta sträcker sig bortom våra förväntningar.


FELLOWSHIP: Ju mer jag studerar ickevåld, desto mer ser jag det inte som vissa metoder, utan mer som ett sätt att leva. Men det låter som du menar att det är viktigare att övertyga om ickevåldets effektivitet, än att konvertera folk till en livsstil. Finns det ett spänningsförhållande mellan dessa två förhållningssätt?


NAGLER: Ja, det råder en viss spänning. Men genom att kommunicera på bägge de nivåer jag talar om, är det inte fråga om någon motsättning. På fakta-nivån kan du tala om metoder, men på attityd-nivån är det en fråga om livsstil. Det bästa sättet, kanske det enda verkligt effektiva sättet, är genom att exemplifiera ickevåld, leva det.


Skillnaden du beskriver brukar kallas den mellan principiellt ickevåld och strategiskt ickevåld. Det principiella ickevåldet är viktigt, men vårt mål ska inte bestå i att “konvertera” andra, snarare att utveckla vårt eget principiella ickevåld. Bara genom att göra det, blir vi själva övertygande i vårt handlande. Största tyngdpunkten ska ligga i att vara trogen vår egen övertygelse.


FELLOWSHIP: När det gäller tro och religion i förhållande till ickevåld – en del anser att vissa religioner eller trosåskådningar skulle vara mer ickevåldsbenägna än andra.Stämmer det? Om t.ex. buddhismen är särskilt fredlig, hur kommer det sig då att Sri Lanka har det högsta antalet självmordsbombare i världen?


NAGLER: Det finns en skiljevägg mellan själva religionen och samhällskulturen. Buddhism är en fredens religion på ett mycket djuptgående, konsekvent plan, när man studerar dess skrifter. Men praktiserandet har gestaltat sig olika i varje enskild kultur.


Jag tror alla religioner går igenom tre faser: uppenbarelse, anpassning, utbredning. I utbredningsfasen används religionens namn för ändamål tvärt emot vad religionen stod för. Det enda religionen används för på det stadiet är för sin prestige. Och tyvärr befinner sig de flesta av dagens religioner på det stadiet. Så om vi beskriver “buddhismen” som särskilt fredlig, är det inte ett uttalande om en särskild grupp människor som utövar buddhism – snarare än arvet från skrifterna och religionens grundare, Buddha.


Alla religioner är fredliga i sin kärna. Vi kan inte generalisera och kalla en religion mer fredlig än en annan.


FELLOWSHIP: Var hittar du hoppet i dag, i värld fylld av våld?


NAGLER: I den mänskliga andan. Jag ser det inte skrivet i stora bokstäver någonstans. Jag ser hopp i det faktum att människor som förlorade sina närmaste kära i katastrofen den 11 september – jag är en av dem – har lyckats ta oss ur ett närmande till vedergällningsbehovet. För mig, säger det något mycket väsentligt om det mänskliga sinnet.


Jag ser hopp i det faktum att vi startar en ny kurs vid Berkeley nästa vecka, med 75 elever antagna och ännu fler som står på kö till nästa år. Om världen såg ut på det sättet, fanns det inget annat än hopp! Jag ser hoppet i alla unga människor. Som ett gammalt poem säger, “Sanning krossad till marken reser sig på nytt.”


Om vi är på väg in i mörka tider, tror jag vi alla måste skaffa oss förmågan att gräva fram, hamstra dessa klara strålar av hopp och hålla oss kvar vid dem.

Artikel publicerad i Fellowship, mars-april 2002
Översättning: Jan Viklund