Som medlem av St Vincent de Pauls Systrarna, har syster Sophie levt i åratal på den ockuperade Västbanken. Hon började driva detta 115 år gamla barnhem i slutet av 80-talet, under den första intifadan.


Under de senaste arton månaderna har hon sett gatorna i Betlehem förvandlats till ett blodigt slagfält. Efter över en veckas belägring försöker syster Sophie desperat att beskydda de 50 barn som lever innanför kyrkans murar – och varje människa som knackar på hennes dörr och ber om hjälp.


Hon berättar om sin palestinska trädgårdsmästare, 18 år, som dog i måndags efter att ha blivit misshandlad till döds av israeliska soldater. Hans föräldrar, rädda för krypskyttar, hade inte fått möjlighet att begrava honom, så syster Sophie tog hans kropp med sig i bilen och hjälpte dem att hitta en grop åt honom utanför kyrkan.


“Hundarna har mer värde än en mänsklig varelse i denna stund”, säger hon.


Medan invånarna i Betlehem låser in sig i sina hus, livrädda för att bli skjutna av soldaterna på gatan, beger sig syster Sophie varje dag ut i staden bland stridstanksen – utan vare sig skottsäker väst eller skyddshjälm – för att se vem som behöver hennes hjälp.


I går hittade hon en kvinna som var på väg att föda, men var för rädd att lämna bostaden. Nunnan körde den blivande modern till sjukhus – mitt under tiden för utegångsförbud. Ingen vågar längre köra bil inne i staden, men nunnan tar det hela med en axelryckning.


“En israelisk officer sa att han skulle be sina män att inte skjuta på mig”, säger hon, “men han varnade samtidigt att om de ändå gör det, måste jag sakta ner på farten.”


Ingen på barnhemmet har kunnat lämna Betlehem sedan belägringen startade. I vanliga fall tar nunnorna också hand om 70 andra barn, “socialt handikappade”, från andra delar av området. “Men de kan inte ta sig hit sedan militären kom”, säger syster Sophie. “Det oroar mig.”


Än så länge har barnen tillgång till vatten från en brunn, burkmat och bröd som nunnorna bakar. En egen generator förser dem med el, när strömmen bryts. Men nunnorna är mer oroliga över den psykologiska inverkan som kriget har.


Barnen sover inte längre på nätterna, kissar i sängen, och några äldre har helt slutat prata. “De som fortfarande talar frågar oss: Kommer jag att dö?”


“Vi försöker vara modiga”, säger syster Munira och visar oss runt i rummen. Där bor Sara, fyra år, som övergavs i en sop-container nära Hebron; Salaam, 1 år, som nyligen genomgått en hjärtoperation; och Caroline, 18 månader, som sträcker ut sin små armar till alla som kommer i närheten av henne.


Den senaste veckan, när skottlossningen blivit allt hårdare på gatorna utanför, har nunnorna flyttat alla sängarna till mitten av rummen, bort från fönstren. Och alla försöker sova tillsammans.


Husen i Betlehem är låsta och igenbommade. Förutom dånet av tanksen som skjuter oupphörligt, syns inga tecken på liv.


Syster Sophie gör sig redo för en tur i staden för att dela ut bröd – klädd i kofta och sandaler. “Hon bär ingen skottsäker väst”, säger Samir, en granne, “men hon har sitt radband.”

Artikeln publicerad i The Times, 10 april 2002



Översättning: Jan Viklund