Föreläsning på Östhammars bibliotek, 7 april 2002
av Jan Viklund


ICKEVÅLD I MELLANÖSTERN?

ICKEVÅLD som politiskt redskap är inte vanligtvis förknippat med den del av världen som vi kallar Mellersta Östern. Vår bild är en region där våldet är lika omfattande som öknen. Historiskt sett har Mellanösterns betydelse för världspolitiken gjort området högst sårbart i kampen mellan olika stormakter om inflytandet. Konflikter som blivit alltmer våldsamma och kostat alltför många människoliv.

Mellersta Östern – dvs. alla arabländerna, Israel, Iran, Afghanistan, och Turkiet – motsvarar mindre än 10 procent av hela världens befolkning, ändå har man de senaste fyrtio åren bevittnat ca 20 procent av alla väpnade konflikter i världen. Av de fyrtio årens senaste krig har Mellanöstern stått för sju av dessa.

Nyckelfrågan har varit dess strategiska läge, mellan tre kontinenter och två oceaner, Indiska oceanen och Atlanten. Nästan varje imperium, från Alexander den store till dagens stormakter, har sökt kontrollera området.

Här har några av världens stora civilisationer fötts, tillsammans med dess monoteistiska religioner: judendomen, kristendomen och islam. Men det är kanske främst i modern tid med ökat oljeberoende som området förvandlats till vad förre president Eisenhower betecknade som “den högst värderade fasta egendomen i världen”.

ICKEVÅLDSKAMP

Men trots att de väpnade konflikterna kostat över tre miljoner människor livet de senaste fyrtio åren, är det genom ickevåldskamp som ett fåtal – i dag inte särskilt uppmärksammade – konflikter kunnat lösas. Egyptens historia känner till revolutionen 1919 som startade som en insamling av en miljon namnunderskrifter för Egyptens självständighet. Egyptiska ledare skulle överlämna petitionen vid fredskonferensen i Versaille efter första världskriget. Men de styrande britterna vägrade låta dem närvara vid mötet. Förbudet väckte internationella protester, och britterna var i slutändan tvungna att ge med sig. Den egyptiska kampen, mestadels genom ickevåld, väckte även Gandhis intresse i hans kamp för Indiens självständighet. Han utvecklade det ickevåldsmotstånd som går under namnet satyagraha.

Dagens intifada i Palestina, är också det ett exempel på ickevåldsmotstånd, även om det bara är våldet som rapporteras i medierna. Mestadels i form av bojkott, strejker eller vägran till arbetskraft. Men också i form av utvecklandet av palestinsk självförsörjning och lokala kooperativ.

JIHAD

Den mest kontroversiella termen i islam, jihad, översätts oftast som heligt krig, fanatiker som försöker betvinga sin världsuppfattning på andra. Något som står i stark kontrast till vad Koranen faktiskt säger: “Låt det inte finnas något tvång inom Er religion”.

En del muslimer ser jihad som den sjätte grundpelaren i islam. Studerar man Koranen kan man sammanfatta jihad som att stå emot förtryck, despotism och orättvisor. Generellt sett, är jihad en strävan för rättvisa och sanning, som i sig inte behöver vara våldsam.

TRE FORMER

I klassisk muslimsk forskning talar man om tre former av jihad. Hjärtats jihad, munnens och handens jihad. Hjärtats jihad är kampen mot våra egna svagheter och brister, ofta beskriven som “den största jihad”, medan “mindre jihad” är den yttre kampen mot en fiende.

EN AKTIV TRO

Vad är det som behövs för att praktisera framgångsrikt ickevåldsmotstånd? Gandhis svar var entydigt:
“Tron på ickevåld måste bygga på tron på att den mänskliga naturen i grunden är densamma, och därför alltid mottaglig för Kärlekens Lag. Ickevåldet förlitar sig inte på god vilja hos diktatorerna, utan har sin tilltro till Guds hjälp.”

Han sa också: “Sanning och ickevåld är inte möjligt utan en levande tro på Gud, dvs. en levande kraft som genomströmmar världen.”


Framför allt är det viktigt att se ickevåldsmotstånd som en handling, inte som frånvaro av handling. Ickevåld är inte passivitet. Ickevåld är en handling som är ickevåldslig. Därav kommer att ickevåldsmotstånd innebär att ersätta passivitet och underdånighet med aktiv strävan och kamp.

NORDVÄSTFRONTENS GANDHI

Gandhis satyagraha-kampanjer inspirerade alla indier, både hinduer och muslimer, att ta upp kampen mot det brittiska styret.

Sir Olaf Caroe blev Storbritanniens siste guvernör för Nordvästfronten av det brittiska imperiet (gränserna mellan nuvarande Afghanistan, Pakistan och Indien). Caroe förespråkade en delning av Indien, med motiveringen att en muslimsk stat – dvs. Pakistan – behövdes som en järnridå mellan (nybildade) Sovjet och Persiska viken.

Framgången för en sådan politik var mycket beroende av pashtunsk militär kapacitet – men Caroes största problem visade sig bli en pashtunsk Gandhian – Abdul Ghaffar Khan, som trotsade varje tänkbar västerländsk klichè om den krigiska pashtunska “rasen”.

“JAG LOVAR att avstå från våld eller att söka hämnd. Jag är villig att offra mitt liv och välbefinnande för landets och folkets bästa.”

Så löd de heliga löften Ghaffar Khans ickevåldsarmè gav. De kallade sig Khudai Khitmadgars, Guds tjänare. Men de kämpade mot britterna och för sin självständighet, med ickevåldet som vapen.

Att avge ett löfte är ingen bagatell för en pashtun. Löften har alltid varit heliga sedan århundraden. Det är inget man lättvindigt avger i Afghanistan. Att Ghaffar Khan i början av 1900-talet förmådde mobilisera en ickevåldets Jihad, bland stolta högresta pashtunska krigare, var en bedrift mer mirakulös än Gandhis i flera avseenden.

Vid marknaden i Kissa Khani i Pershawar den 23 april 1930, demonstrerade en stor samling mot arresteringen av medlemmar i Khundai Khitmadgars. Under loppet av sex timmar, sköt britterna rätt in i den obeväpnade folksamlingen, dödade över 300 och skadade många fler. En division pashtuner vid det brittiska gardet vägrade skjuta på sina landsmän och ställdes inför krigsrätt.

Några dagar senare förklarade britterna Khans rörelse för olaglig.
Deras kontor och verksamhet plundrades och brändes ner. Alla medlemmar i rörelsen bar röda khadis som uniform. Att skjuta prick på “rödskjortorna” blev en populär sport bland de brittiska soldaterna.

När Khan startade rörelsen hade knappt etttusen pashtuner värvats, men under loppet av några år (fram till 1930) samlade rörelsen över åttiotusen medlemmar.

SOCIALT ARBETE

1933 gick britterna slutligen med på att ge provinsen en viss självständighet, med rätt till egna politiska partier. Khan fortsatte det sociala samhällsarbetet under 40 och 50-talen. Han startade lokala skolor där utbildning för flickor hade högsta prioritet, drog igång jordbrukskollektiv och kämpade för bättre sanitära åtgärder på landsbygden. När Indien splittrades i Indien och Pakistan, fängslades han av den pakistanska staten för sitt “otillbörliga” samröre med hinduer som Nehru och Gandhi. Sammanlagt tillbringade Khan 15 år av sitt liv i fängelse för sin politiska och sociala kamp – fler än vad Nelson Mandela gjorde i Sydafrika.

Abdul Ghaffar Khan – med hedertiteln Badshah, “Kungarnas Kung” – dog i Kabul 1988, 98 år gammal. Amnesty International som kämpat för hans rättigheter i fängelse, utsåg honom 1984 till “Prisoner of the Year”. Han erhöll även en nominering till Nobels fredspris.

Pashtunernas ickevåldskamp var betydelsefullt i flera avseenden. Inte minst idag, som bidrag till att spräcka den schablonmässiga bilden av det krigiska islam. Dessutom spelade Khans rörelse en mycket viktig roll i den allmänna indiska kampen för självständighet.

Lästips:

THE NONVIOLENT SOLDIER OF ISLAM
By Eknath Easwaran,
Nilgiri Press