HOLLYWOODS bibliska epos om Moses innehöll en ryslig scen för ett barn – och vi måste se filmen i skolan. Gud tvingade egyptierna att lyda Hans vilja, med metoder som idag skulle betraktas som en terroristattack enligt de flesta normer. Vår hjälte bad om befrielsen av sitt folk – Farao vägrade – nästa dag hade det förstfödda barnet i varje egyptisk familj dött. Det enda vi fick höra var gråten och skriken för mödrarna. De var ansikstlösa fiender ur vårt perspektiv, men vi förstod att de kunde känna smärta och vi tyckte de förtjänade det. Vi kände ett stygn av medlidande för barnen, men Gud hade gjort vad Han måste göra. Fienden hade tvingats kapitulera och vår hjälte och hans folk fick den frihet Han krävde. De förstfödda barnen var ett nödvändigt offer för skapelsens Herre. Så inplanterades budskapet i oss. “Alla medel är tillåtna.”


Filmen vi såg gång på gång, var “Gunga-Din”, med tre charmiga, roliga och överlägsna brittiska soldater som representanter för västerlandets inflytande i Indien. Skurken var en ond punjabi, besatt av att kasta ut britterna ur landet och i slutscenen hellre hoppade i en grop med huggormar än låter sig infångas av den brittiska rättvisan. Hjälten, Gunga Din, var en tragikomisk figur som stödde den brittiska trupperna som befriare av Indien. Det dröjde många år innan de färgstarka detaljerna hos en man som Gandhi kunde klargöra den svartvita suddiga filmen.


Och långt senare på universitetet såg jag de fruktansvärda scenerna efter atombombern över Hiroshima. Bildena brände sig in i hjärnan. En dokumentär i Technicolor. Japanska läkare försökte vårda de förkolnade offren… men vänta! “Har japanerna läkare?” Tanken var ny, överraskande. Och pinsamt besvärlig. Jag var återigen en produkt. Japaner, i den odlingsprocess som pågått under min barndom, hade framställts som likgiltiga för mänskligt lidande – fanatiker – barbarer – som torterade sina offer med bamburör. “Gula monster.” Och här såg vi en ung japansk doktor behandla en kvinna vars hud föll i stora flagor, förvandlad till oigenkännlighet av en explosion bortom allt vi kunde föreställa oss.


Våra barndoms mardrömmar hade bestått av ryssar och kommunister som invaderade vårt grannskap. Vietnameserna var gulingar som saknade respekt för människoliv. Talibaner och islamska fundamentalister… fler och fler namn kommer att läggas till listan i takt med att kriget utvidgas. Alla är de ansikstlösa vildar, precis som indianen, när han biter i gräset i tv-rutan och får pojkarna framför skärmen att ropa: “Braa!”


Hjälteraderna vi fick lära oss utantill – Lätta Brigadens stridsrop, “Ours is not to reason why – Ours is but to Do or Die”, vår sak är ej att fråga varför, bara strida eller dö – är rader som kan användas i de flesta dunkla syften.


Om vi däremot frågar varför – hur kan död och dödande vara lösningen? Vilken syfte tjänar det, att döda en annan människas liv? Som väg att befria, vedergälla eller beskydda är det så ändlöst fatalt. Människorna i World Trade Center var ansiktslösa skrik för en del. Hiroshima, Saigon, New York, Baghad – skörden av planterade frön sedan decennier.


Och som frön gror, måste krigets frön också odlas fram. För samtidigt som presidenter vid varje dödskjutning på skolorna försäkrar landets studenter om att våld inte löser några problem, ser samma studenter krigsfilm efter krigsfilm – krigsrubriker efter krigsrubriker – bilder i slow motion av den tränade soldaten i fiendens land, i “kampen för frihet och demokrati”.


Att odla krigskultur är en nödvändighet – för en del. Att odla en ny, annan form av hjältemod är hoppet. Vi söker det botemedlet dagligen, medan odlingen av krigets kultur pågår.

Bill C. Davis är pjäsförfattare



Översättning: Jan Viklund