När jag först äntrade skeppet i oktober, var jag i likhet med de flesta amerikaner fylld av sorg, chock och vrede. Jag stödde helhjärtat ett “krig mot terrorism”. Jag krävde rättvisa. Ville känna mig trygg igen.


Det sistnämnda vill jag fortfarande, men mina nya arabiska vänner förändrade min syn på världen, fördjupade den. Vår vänskap dessa två månader tvingade mig att verkligen tänka efter: Vad kan driva en människa till ett så pass blint raseri mot västvärlden och USA?


För samtidigt som mina arabiska skeppskamrater entydigt fördömde terrorism, var de också väldigt oroliga över att militär vedergällning från Bush-administrationen skulle leda till en ändlös våldsspiral som inte löste någonting.


På kort sikt kan det största kanonerna skydda Amerika, ansåg de, men bara genom att ta itu med de djupgående konflikterna kan en stabil fred åstadkommas för alla parter.


Detta japanska årliga projekt kallas “Ship for World Youth”, Världens Ungdomsfartyg.


Kanske vore det inte en så dum idè för vår president att ta efter – offra tre Tomahawk-missiler i försvarsbudgeten och istället lägga några futtiga miljoner på att skicka afghanska, irakiska, israeliska och amerikanska ungdomar till sjöss några månader.


“Absurt! Naivt!”, ropar hökarna.


Slösa våra pengar på 270 unga människor (mellan 18 och 30 år) så de kan träffas ombord på ett fartyg??


Otvetydigt, på gott och ont, har USA tagit på sig rollen som världspolis. Men polisens roll handlar aldrig bara om råstyrka – utan också om samhällstjänst.


Fanatism är inget som bara kan raderas ut. Men ett i grunden starkt försvar förutsätter en högre känsla av internationellt ansvar – framför allt för världens alla totalt utblottade. Japanerna verkar ha förstått det.


Visst finns det även i Japan flera som kritiserar projektet, särskilt med tanke på den krassliga ekonomin. Såvitt jag vet, har ingen annan regering i världen något liknande internationellt utbytesprogram i jämförelse.


“Många tycker det är ett slöseri med pengar”, säger Tamai Saito, chef för det internationella ungdomsutbytet. Men Saito räknar inte bara projektet som en investering för Japans framtida ledare, utan också för världen i övrigt.


Och trots en hög prislapp, är “Ship for World Youth” är det en klok investering. Särskilt i dessa dagar.


Att sätta segel knappt två månader efter den 11 september, gjorde vår färd till ett briljant forum för analys av världsläget från alla tänkbara utgångspunkter.


Jag minns en nattlig diskussion med en kenyansk journalist, en engelsk lärare, och en japansk universitets-studerande. Vi hade olika åsikter om det mesta – från FN:s roll, till kriget i Afghanistan.


Megumi Tsuda från Japan beskrev hur japanerna efter 56 år fortfarande lever med skräcken från atombomben. Precis som de flesta japanerna ombord, var hon emot kriget. Hon påminde oss om, hur den japanska regeringen vid andra världskrigets slut avsade sig krigföring som medel att lösa internationella konflikter.


Eller Sammy Kaboye från Kenya som ansåg att USA borde ha agerat snabbare när amerikanska ambassaden bombades i Nairobi 1998. Men eftersom det hänt i Afrika gav man inte situationen tillräcklig uppmärksamhet, trodde han.


Jackson Griffiths från Storbritannien jämförde jakten på Usama bin Ladin med att lägga hela energin på att skära bort en tumör, när cancern redan har spridit sig till hela kroppen.


Vi löste inte världens problem den natten. Men nya perspektiv öppnade sig för oss, schabloner krossades.


Och medan jag flera veckor senare återvände till San Francisco, förstod jag med ens att världen förändras en individ i taget.

Jason Margolis är frilansjournalist vid KQED Radio Station, San Franciso.


Översättning: Jan Viklund