Michael N. Naglers senaste bok, “Finns det inget annat sätt? På spaning efter en Ickevåldets framtid”, toppar boklistorna just nu. Inte överraskande. Professor Naglers banbrytande verk kom ut redan förra året, men i efterdyningarna av den 11 september kommer den troligtvis att ses som ett av de mest fruktbärande utgåvorna för att förstå orsakerna till våld och den länge saknade, men i högsta grad behövliga tillämpningen av ickevåld – som inte är liktydigt med pacifism.


Till att börja med; låt oss komma över den allmänt förhärskande “moderna” uppfattningen, att fredsarbete och konflikthantering är något ömkligt eller fruktlöst. Nagler (US Berkeley eremitus) utmanar oss till att verkligen förstå ickevåld, i den mening som Gandhi utarbetade det. Det är inte “passivt motstånd”. Inte heller är det “ickevåld-såvida det inte funkar-då kan vi ta till våld igen”. Det är ett moraliskt överlägset, effektivt sätt att möta våld – inte utan påtagliga risker. Men, som Nagler påpekar, “ickevåld är riskabelt, men inte så riskabelt som våld.”


Det märkliga är, att idag har vi ett exceptionellt tydligt val mellan de båda. Hur har ickevåldet gestaltat sig genom historien? Kväkarna anslöt sig till det, Gandhi fullkomnade det, Martin Luther King använde sig av det – i den mest framgångsrika kampen i USA under modern tid, medborgarrättsrörelsen. Oräkneliga andra grupper har fortsatt den kampen, kanske det störst lysande hoppet i en annars mörk, auktoritär, militaristisk framtid.


Som författare till en novell om en självmordsbenägen tonåring, slås jag av Naglers tankar kring varför – i ett fritt land, fyllt av överflöd – ett växande antal ungdomar känner behov av att ta livet av sig. För samtidigt som det finns flera förklaringar till en så komplex fråga, är en sak klar skriver han: “Orsaken till att en ung människa tar sitt liv är att livet förlorat sin mening – att det är omöjligt att föreställa sig en framtid, med mål och hopp.”


Vilken koppling finns det mellan självmordsbenägna ungdomar och en krigsbaserad värld? Jag tror begåvade, känslofulla unga människor som har gett upp livshoppet är kanariefåglar i en gyllene bur. De har allt i världen att leva för, varför väljer de att göra slut på det? Kan det bero på att det eviga våldet, trivialiseringen och degregationen av livet omkring dem får dem att tappa lusten till en framtid?


Det är nu ickevåldet kommer in i bilden – som ett alternativ sätt att tänka och leva. Ickevåld är inte bara en negation av våld, det är att aktivt omfatta fred i alla dess former, att vägra nöja sig med annat än det mest modiga och lysande egenskaper vi har förmåga till som levande varelser. Kort sagt, det är en livsuppgift. Att göra bruk av våra högsta mål som människor.


Ibland verkar det som vår kultur för närvarande är på väg att sjunka ner i ett bottenlöst hav av depression. Men samtidigt, när man läser Nagler, inser man att det finns mer skäl till hopp än tidigare i vår historia.


Vi är lyckliga nog att ha en humanist som Michael Nagler på hemmaplan. Var och en som har något som helst intresse för mänsklighetens framtid bör ta del av detta verk. Det innehåller principer som mycket väl kan innebära räddningen.

Paki Wright, författare till bl.a. “The All Souls’ Waiting Room”, om hennes uppväxt under McCarthy-tiden.
Litteraturkritiker i The New York Times Book Review

Översättning: Jan Viklund