because there can
be no peace
without justice

SÖK ARTIKLAR


THE MAN
Biography (1869-1948)
The Salt March
                     THE CONCEPT
                     Ahimsa
                     Satyagraha
                     Sarvodaya
                     Swaraj
                     Swadeshi
GANDHIAN SITES

Home » Features


PIPELINE-KRIGET
11 december 2001, 22:27  |   ARTIKLAR  

Före 11 september var USA:s relation till talibanerna mest en fråga om oljan. I en nyutkommen bok “bin Ladin, Den förbjudna sanningen” beskriver förre chefen för franska säkerhetspolisen Jean-Charles Brisard tillsammans med journalisten Guillaume Dasquie en vänskaplig relation mellan Bush och talibanerna. Boken citerar bl.a. John O’Neill, f.d. chef för anti-terrorism vid FBI, som uppfattar att den amerikanska regeringen – på olje-intressenas vägnar – blockerat FBI:s arbete med att spåra upp Usama bin Ladin.


Innan han utsågs som Bushs kompanjon, var Dick Cheney en av cheferna vid Halliburton, ett av världens största oljebolag. I ett tal vid Cato Institute 1998, framhöll han att “den gode Guden tyvärr inte skapat olja och gas där det finns demokratiskt valda regimer som är vänligt sinnade till Amerikas Förenta Stater. Så ibland måste vi operera på platser där man i vanliga fall aldrig skulle välja att sätta sin fot. Men, vi måste ju bege oss dit affärerna finns.”


På grund av oron i Persiska viken, valde Cheney att istället fokusera på ett av världens andra större oljerika områden, Kaspiska Havet – där källorna beräknas till 4 biljoner dollar (U.S. News / World Report). Cheney försäkrade oljeindustrin 1998: “Jag kan knappast tänka mig en annan tidpunkt, när en region så plötsligt blivit strategiskt betydelsefull som den kaspiska.”


Men den kaspiska oljan, låst mellan Ryssland, Iran och f.d. öststater, betydde stora transportproblem. En stabil regim behövdes till att börja med i Afghanistan. Så USA finansierade, tränade och beväpnade talibanerna i kriget mot Norra allliansen.


1995 föreslog oljebolaget UNOCAL en pipeline från Turkmenistan genom Afghanistan och Pakistan till Arabiska Havet. Miljörörelsen och feminister i USA motsatte sig affären och Washingtons hemliga samarbete med talibanerna, med tanke på deras väl kända kvinnoförtryck. 1998 drog sig UNOCAL ur förhandlingarna om pipelinen, efter det att USA bombat Al-Qaedas träningsläger som hämnd för attacken mot USA:s ambassader i Afrika.


När talibanerna har besegrats och USA installerat en väst-vänligt inställd regering, kan de uppskjutna investeringarna börja ta fart. Rob Sobhani, VD för Washingtonbaserade Caspian Energy, säger “Flera större energibolag inser de stora affärsmöjligheterna som ligger inom ramen för att återställa Afghanistans ekonomi.”


Mitt i all segeryra över USA:s “krig mot terror”, är det även lätt att missa en störande detalj – att beslutet att attackera Afghanistan kan ha fattats för flera månader sedan – före den 11 september.


Den 26 juni rapporterade indiska India Reacts: “Indien och Iran kan bistå USA och Rysslands planer på en ‘begränsad militär operation’ mot talibanerna om de föreslagna nya ekonomiska sanktionerna inte försvagar Afghanistans fundamentalistiska regim.” Och redan i mitten av mars rapporterades att Indien, Ryssland och Iran ledde en anti-talibansk kampanj, medan Washington tillhandahöll Norra Alliansen med information och logistisk hjälp. Militära källor, enligt Jane’s Intelligence Review, antydde att Ryssland och Indien använde Tajikistan och Uzbekistan som baser för anti-talibanska operationer.



Utgången för kriget om pipelines och oljan är ännu oviss. Tusentals döda och uthungrade afghaner är däremot den brutala verkligheten.


Oberoende av hur det svarta guldet än kommer att pumpas ur det Kaspiska Havet, borde USA med omedelbar verkan ersätta bombernas pipeline med en pipeline av massiv humanitär hjälp till hela det afghanska folket.

Författaren är professor i internationell rätt vid Thomas Jefferson School of Law, San Diego.
Artikeln publicerad i The Jurist, 8 december 2001.


Översättning: Jan Viklund






ÄLDRE ARTIKLAR...»