av Arash Kamangeer
(AntıWar.com, 6 sept. 2008)

Jag växte upp i Iran och emigrerade till USA för att undvika att leva i en teokrati. Den riktning som USA:s politik tagit på senare tid har dessvärre blivit något att oroa sig över. Inte bara för mig, men för många andra i min situation.

Onsdagskvällen vid republikanernas konvent var ett särkilt intensivt ögonblick. Jag bevittnade Sarah Palin leverera sitt tal som partiets kandidat till posten som vicepresident. Medan jag såg henne, hennes familj och hennes beundrarskara vid konventet, fick jag en underlig känsla av att ha sett samma scen utspela sig tidigare…

Strax efter revolutionen i Iran och den nya islamiska republiken, inleddes kriget mellan Irak och Iran. I ärlighetens namn var det Irak som startade kriget, men de nya revolutionära ledarna i Iran såg kriget som gudasänt. De utnyttjade kriget till det yttersta. De stämplade varje kritisk röst mot kriget som en förrädares eller som opatriotisk. Varje förslag till diplomati hånades och bortrensades. Till och med Ayatollah Khomeini förklarade en gång att kriget var en välsignelse från Gud själv. Kanske har läsaren börjat ana parallellerna redan, men fortsätt läsa.

Ett av problemen för regeringen var den opposition som förekom från mödrar vars söner sårats eller dött i kriget. För att konfrontera det problemet lät den statliga TV:n regelbundet visa parader med mödrar som förlorat sina söner i kriget. Återkommande var en “presentations-mamma” som bar ett spädbarn tillsammans med några andra barn runtomkring henne. Och lika återkommande sa hon alltid något högtidligt om att hon “skänkt ett barn till detta heliga krig” och att hon “var beredd att skänka sitt andra barn”. Detta till kören från en beundrarskara som instämde i rop som prisade Gud. Det avlutades alltid med några knappt förtäckta hot från henne och beundrarskaran: “Jag och min familj, vi tolererar inte förrädare mot vår tro och vårt land.”

Därefter ekade ropen: “Död åt förrädarna” och “Krig, krig, tills segern är vunnen.”

Sarah Palin var kanske annorlunda klädd än den presentations-mamma som paraderade i iransk TV för tjugo år sedan. Men det är också den största skillnaden. Retoriken var kusligt välbekant.

När Sarah Palins tal var över visste jag att jag sett henne förut. Det var inte hon, men hennes ideologiska föregångare i en annan tid i ett annat land.

Nej, jag är ingen politiker. Jag kan bara inte förstå behovet av att visa upp ett barn med Downs syndrom i direktsänd TV klockan tio på kvällen. Vad har han för nytta av det? Eller övertrumfas hans behov av behovet att trumma ihop väljarna? Oavsett förklaringen är jag säker på att ha sett samma barn i armarna på iranska TV:ns presentations-mamma framför kamerorna. Så mycket för “familje-värderingar”.

Sedan vaknade jag nästa morgon och läste i tidningen att Sarah Palin ser Irak-kriget som “ett uppdrag från Gud”.

Det är déjà-vu återigen.


Arash Kamangeer är iransk-amerikansk
immigrant och har levt i USA i 20 år.