“Jag tror inte det största hotet mot vår framtid
är bomber eller missiler. Jag tror inte vår civilisation
kommer att gå under på det sättet.
Jag tror den kommer att dö när ingen längre bryr sig – när de krafter som får oss att vilja vara goda och ädla,
dör i våra hjärtan.”

Lawrence Gould

Först ställer han fram mat till oss.
Utsökt läckert kryddade anrättningar; ris, friterat, fisk och bröd.
Jag har redan ätit, säger han.
Vi äter och njuter. Stillsamt, tyst.
Han försvinner ut i vardagsrummet för sin bönestund.
En stund senare sitter vi och samtalar om livet vid köksbordet.
Han är mjuk och innerlig, kanske 20-22 år.
De närmaste minuterna förflyttas jag till Bangladesh.


Han har fyra bröder och tre systrar, han är mycket, mycket mager och
utstrålar stark kärlek och omsorg. Från nio års ålder fick han hjälpa
till hemma, på fälten. Sedan bar det ut i världen för att tjäna pengar
till sina fattiga föräldrar – till Singapores skeppsvarv, där han
riskerade livet och hälsan i sju år. Äldsta brodern dog medan han var hemifrån.



I dag lever han här, i Sverige – hoppas och tror på ärlighetens makt. Är
du bara ärlig så är människor ärliga mot dig, bedyrar han. Koranen lär
oss att älska Allah, genom att visa kärlek mot varandra som människor.


Tårarna kommer senare när jag kliver ut i svenska kylan, i gångcity.
Kontrasten är bara för mycket. Hjärtat mitt värker av het önskan att en
viss Barbro Holmberg tillsammans med många andra svenskar som får
slaganfall av blotta ordet muslim, suttit med oss och lyssnat till hans
levnadsöde. Jag har mött så många s.k. kristna, med en promillehalt av
hans fromhet.


Hur ska han övertyga våra stela institutioner att det är Bangladesh’s
fundamentalistbombare han söker skydd ifrån?


Hemma igen läser jag glada nyheter om en annan litteraturpristagare än
Pinter, som det också var mycket rabalder om. Allas vår Dario Fo – har
vi glömt hur han tindrade ikapp med Lucialjusen, när han var här för att
ta emot sitt pris 1997?


As time goes by…


Samma dag som Nobelfesten hade han världspremiär på sin nyskrivna
monolog i två akter i London – om vår tids episka drama, det om
soldatmamman Cindy Sheehan i USA. I Italien ska hon spelas av hans
moatjé, Franca Rame. De närvarade bägge vid föreställningen, som ägde
rum i samband med den största internationella fredskonferensen om
Irak-kriget sedan invasionen startade.


Jag läser hans manus. Det är starkt, gripande smärtsamt och med en varm
humanistisk humor som vapen.


Så mycket rädslor i denna tid. Så lite närhet.

Dario Fo är 79 fyllda och har, liksom Pinter, rädslan bakom sig.


Kliv ur era elfenbenstorn, bästa potentater, makthavare och mediegudar.

Det pågår en verklighet på jorden som ni aldrig kan ana.

Jan Viklund, julen 2005