DEMONSTRATIONERNA under lördagen samlade minst 300.000 människor i
Washington D.C., samtidigt med manifestationer i 20-30 andra amerikanska städer.



EN LOBBY-KAMPANJ, där ett tusental medborgare uppvaktade ca 300 av senatens och kongressens medlemmar, genomfördes under söndagen



VID EN CIVIL OLYDNADS-AKTION framför Vita Huset på måndagen, där 500
människor tillsammans med religiösa och politiska företrädare satte sig
ner vid grindarna med krav på att få överlämna namn på krigets offer i
Irak, arresterades över 370 personer – däribland Cindy Sheehan, grundare
av Gold Star Families for Peace och the Camp Casey Movement.



MEDIERNAS BEVAKNING av händelserna denna helg var minimal i USA – och
därmed även i Sverige.

NYHETSFÖRMEDLINGEN var desto större på internet.



24 SEPTEMBER 2005 –

EN UNDERBAR DAG FÖR AMERIKA

av Eric Blumrich


SYNEN – dessa horder av folk som sträckte sig längre än ögat kunde nå.
Man kände sig på samma gång liten och ofattbart stor.



Jag är ingen bräcklig människa, inte heller överdrivet känslig. Efter
att i två år ha matats med bilderna av de massakrerade kropparna från
det dödens fält som Irak förvandlats till, hade jag blivit känslomässigt
stum. Efter att ha sett de flytande liken i orkanen Katrinas spår,
trodde jag min sista emotionella energi var förbrukad. Efter att sett
hur vår nation hänsynslöst plundrats på sin heder, kände jag mig som en
man utan hemland.



Men ärligt talat – efter en timme på gatorna i Washington måste jag
sätta mig ner på trottoaren. Med suddig blick bevittnade jag folkvimlet,
åhörde mullret… och kunde inte göra annat än gömma ansiktet i händerna
och gråta. Visst, jag grät som ett litet barn.



Först i skuld och sorg, över de tusentals som dött i ett krig som aldrig
behövt äga rum – ett krig som krävt så fruktansvärt många oskyldiga liv
i jakten på profit, girighet och hybris – för en sjuk imperialistisk dröm.



Sedan öppnade jag ögonen och grät på nytt, men nu kom tårarna av glädje
och hopp.



När jag lyfte blicken passerade en pojke, kanske sju, åtta år. Han såg
på mig och gav mig fredstecknet med ett leende som skingrade molnen med
en solstråle som jag kommer att bära med mig livet ut.



Jag kom på fötter igen, återförenade mig i demonstrationen – och för
första gången på många år kände jag stolthet. Till höger om mig tågade
en division dekorerade krigsveteraner. Till vänster dansade ett gäng
studenter från Colorado. Jag såg ungdomarna, pensionärerna, de svarta,
vita, asiaterna, latinos…



Så plötsligt var vi alla bara amerikaner – högröstade, arga, glada och
stolta. Fast beslutna att ta tillbaka vårt land.



Det var en underbar dag – en dag när det verkliga samvetet hos den sedan
länge slumrande majoriteten krävde tillbaka sin värdighet, som folk och nation.



Några kommer att hävda att vad som hände denna helg inte spelar någon
roll. Att trots denna massiva folkresning så kommer Bush och hans vänner
att fortsätta på den inslagna vägen och medierna fortsätta nonchalera
krigsmotståndet hos medborgarna.



De har rätt på bägge punkter. Men å andra sidan har denna helg sporrat
den dolda majoriteten hos det amerikanska folket på ett sätt som kommer
att visa sig i månader och år framöver.



Hundratusentals återvände från denna helg, styrkta till kropp och själ.
Förut hade Bush bara en enda Cindy Sheehan att oroa sig över – i dag har
Bush tusentals Cindy Sheehans, tusentals Camp Caseys att möta, utspridda
över hela landet.



Vi sådde ett frö som började gro i Crawford, Texas i augusti. Det
blomstrade i Washington, D.C. och gav upphov till nya frön, till en väg
bort från den mylla av hat och splittring som vi levt så länge under. En
väg till att BLI den Förändring vi så hett eftersträvar.

Erich Blumrich, frilansande webbdesigner, driver sajten

BushFlash.com