Jag frågar mig ständigt: “Hur står George Bush och andra dödskrämare ut
med sig själva?” Medan George semestrar och cyklar och golfar sig ner
till de lägsta opinionssiffrorna sedan Richard Nixon, draperar sig andra
“patrioter” i stjärnbaneret och spelar med i denna fars om helvetets
mission: Döda fler i Irak, för att hedra alla som redan dött för så
“ädla motiv”. Jag kan stå ut mig själv, men gudarna ska veta att det är
svårt att sova om nätterna.



I går var det som vanligt en enastående dag på Camp Casey. Russel Means
från American Indian Movement överlämnade tillsammans med en rad musiker
en traditionell Tecumseh-sjal till mig, där han fäst en brosch med
stjärnor från “en hövding till en annan.” Han sa också att vi alla borde
byta våra efternamn till Sheehan, och att han hädanefter ville heta
Russel Means Sheehan. Från Nordirland kommer mitt efternamn, på gaeliska
betyder det – faktiskt – “fred”. Jag vill se det som mer än en tillfällighet.



Tyvärr missade jag ljusvakan i går kväll, men fick sedan höra om hur
våra “motståndare” på andra sidan vägen kommit över och förenat sig i
minnesstunden får våra kära. Det var stort, underbart och livsbejakande.
Detta är vad Camp Casey gör med oss; förvandlar bitter ilska till
konstruktiv, produktiv upprördhet. Förvandlar hat till kärlek. Det för
människor samman och befäster mogna relationer. Människor som i vanliga
fall aldrig hade träffats möts till livslång vänskap. Hjärtan läks. Jag
vet att Camp Casey har läkt min själ och mitt hjärta. En veteran från
tragedin i Irak berättade för mig att han under den här tiden försonats
med alla de mardrömmar han lidit av så länge.



Bara ännu en vanlig dag på Camp Casey.



NÄR JAG SATTE MIG I DIKET här, den 6 augusti, undrade jag hur det var
fatt: “Vad i helsike har jag gett mig in i?! Texas… i augusti?! Ett
dike, med myror och ormar? Bajsa i en hink? Få värmeslag i tältet?” Men
samtidigt visste jag hur folk i Irak och våra soldater har ett ännu
större helvete än vi kan föreställa oss. Bara jag hade tillräckligt med
vatten och någon dush emellanåt inne på Crawford Peace House, skulle jag
nog överleva.



Vad jag däremot inte visste var hur mycket jag skulle börja älska detta
ställe: att jag skulle bli så överväldigad av omfattningen på kärlek och
sympati under de här tre veckorna, att det nu känns sorgligt att lämna
Crawford. Ändå är det nödvändigt för att rörelsen ska fortsätta växa,
att vi tar Camp Casey med oss ut till hela det amerikanska folket.



Samtidigt vill jag tacka en person för denna den bästa av “semestrar”
och mest fantastiska erfarenheten i hela mitt liv: George Bush. Tack
George, för att du inte ville träffa mig. Visst vet jag att du inte vill
se Camp Casey förvandlas till det plats där du riskera få tillbringa din
semester på heltid – så jag föreslår att du tar hem våra trupper omedelbart.



MEN MEST AV ALLT: tack, min käre son. Tack för att du levde ett liv som
kan inspirera människor att arbeta för fred och rättvisa. Tack för att
jag fick vara din mor. Tack för att du så mycket var kärlek i praktisk
handling. Jag lovar och svär att vi inte kommer att ge oss förrän alla
dina kompisar är hemma igen. Och jag lovar dig att kämpa för dina ännu
ofödda kusiner och andra barn i denna värld, så inget korrupt ledarskap
någonsin ska få förgripa sig på dem, på samma sätt som du blev.



Jag älskar dig Casey.

Översättning: Jan Viklund

Relaterade länkar:
AfterDowningStreet.org – nyheter, artiklar

TruthOut.org – blog, videofilmer

Brad Show Radio – ljudfiler

Crawford Peace House –
Crawford Blog –
Alaska Gyrl in Crawford – foton