Emellertid har sorgen över de oskyldiga offren från den 7 juli vuxit genom det vårdslösa språkbruket hos jurister som borde veta bättre. Premiärminister Blair och utrikesminister Jack Straw pekade nästan ögonblickligen fingret mot islam. De skadade, kroppar och kroppsdelar togs fortfarande om hand – inga bevis fanns att tillgå för vem som utfört dåden. “Skyldig tills motsatsen bevisats”, är den brittiska rättvisans nya princip.



Ett vitt tält har i dag ställts vid sidan av Themsen. Blommor har planterats, vita buketter burits fram av ministrar och kyrkans representanter, kondoleansböcker har öppnats. “I dag är vi alla Londonbor”, löd orden inför tragedin.



Ett vitt tält reser man ofta även vid muslimska sorgestunder. Så må vi också tillägga de mest ödmjuka och otillräckliga av ursäkter till dessa som i våra namn, har drabbats av samma ofattbara sorg. Där finns en oräknelig mänsklighet som inte enbart är “Londonbor i dag”. I dag är vi alla irakier, afghaner, palestinier, Balkankrigens alla bortglömda.



Vi är också alla från de sjutton andra nationerna, glömda offer för amerikansk aggression, sedan “befrielsen” av Europa 1945:



Kina 1945-46, 1950-53

Korea 1950-53

Guatemala 1954, 1960, 1967-69

Indonesien 1958

Kuba 1959-61

Kongo 1964

Peru 1965

Laos 1964-73

Vietnam 1961-73

Kambodja 1969-70

Libanon 1983-84

Grenada 1983

Libyen 1986

El Salvador 1980-talet

Nicaragua 1980-talet

Panama 1989

Sudan 1998




VARJE MÄNSKLIGT HJÄRTA blöder för varje tragedi överallt på jorden. Och detta är kärnan. Mänskligheten delar tragedin. John Donne, tänkare och poet, död för nära fyrahundra år sedan, är lika intensiv än i dag. Han talar i sanning för vår gemensamma mänsklighet, som överskrider ras, språk, geografisk hemvist…

“Ingen människa är en ö,
sig själv tillräcklig.
Varje människa är en del av jorden,
en del av det hela.
Varje människas död förminskar mig,
jag är sammanbunden med Mänsklighet,
Så fråga aldrig för vem klockan klämtar.
Den klämtar för Dig.”