“Men dom är fortfarande döda, eller hur?”, frågade jag.


“Jo, men avsikterna är ju goda – att införa demokrati. Men Bush har verkligen inte dödat några barn! Lägg av!”


Jag frågade: “Är det att döda bara om du gör det själv, eller om du beordrar någon annan att göra det?”


“Nää, du kan inte tro det där! Jag menar, folk har ju sagt att det bara är ett gäng terrorister som orsakar problemen. Bush försöker införa demokrati i Irak. Folk dör – det är sånt som händer i krig. Ingen är ansvarig, det är bara en del av processen.”


“Så om det inte är avsikten, är det inte att döda?”


“Näe, det är inte samma sak som rebellerna och deras dödande. Vi försöker bara döda rebellerna, vi siktar inte på civila. Hursomhelst är det utländska rebeller som tar gisslan och står för dödandet, allt det där. Det är inte irakierna som slåss mot våra trupper, det har jag läst på en blog från Irak och jag känner en massa killar inom marinkåren, så jag vet att det är sant.”


Han är så ung. Skyddad, från “en god familj”. Han hyser en sådan tilltro, det gör ont att se honom i ögonen medan han talar. Kanske minns jag alltför mycket från Vietnamdagarna, när vänner kom hem utan armar och ben, eller i en låda med en prydlig minnesceremoni, saluter och hedersmedaljer och sedan inget mer… inget mer.


Eller kanske är det för att jag är kvinna – ännu värre, en mor – som inte kan se saker “objektivt”, och förstå att några barn måste dö för att andra ska bli befriade… på det sätt som en man kan.


Det är vad jag lärt mig på varje kabeltv-kanal och varje pratshow: Lita på oss, krig är svaret.


Så när jag nu läser om hur USA och våra irakiska ombud förbereder “beslutsamma aktioner” mot “rebellerna”, borde jag inte oroa mig för de vettskrämda familjer som kommer att dö i “processen”. Ännu fler nyfödda, barn, kvinnor, gamla och alla fredsälskande irakiska män som vi får höra inte existerar, kommer att utplånas… men sånt bör jag inte tänka på.


Jag borde vara mer patriotisk. Trappa ner min föreställningsförmåga. Inte gråta över människor som just nu andas, skrattar, tar ett mellanmål, sover, leker med mormor… hela tiden omedvetna om att deras dagar – eller timmar – är räknade.


Rubrikerna försäkrar ju: amerikanska militären siktar bara på de “militanta”, “rebellerna”, “terroristerna”. Om några andra dör i anfallen, i midnattsräderna, dessa “motelds-attacker” – finns ingen anledning till sorg, inte någon skuld. Det var inte med avsikt. Ingen är ansvarig.


Så jag bör ha full tillförsikt om att det civila dödandet inte är avsiktligt, när det stora tillslaget inleds i oktober. Men jag undrar i mina stunder av svaghet, om ett barn som dödas av en amerikansk bomb som inte var ‘avsedd’ för henne, är mindre död?


Men sådana frågor är opatriotiska, eller hur?

Teresa Whitehurst, amerikansk psykolog och författare. Senaste boken “Jesus on Parenting” handlar om ickevåld inom barnuppfostran.
epost: DrTeresa@JesusontheFamily.org

Förkortad version av artikel publicerad i AntiWar.com, 30 sept. 2004

Översättning: Jan Viklund

Relaterad länk:
AntiWar.com