INGET kring denna kidnappning följer mönstret hos övriga
bortrövanden. De flesta kidnappningar är lägliga attacker på
förrädiska vägsträckor. Toretta och hennes kollegor stormades
kallblodigt mitt på ljusa dagen i sitt hem och kontor. Och
medan mujahedin i Irak alltid noggrannt döljer sina identiteter
med ansiktet invirat i en sjal, var dessa kidnappare barhuvade
och renrakade, några klädda i affärskostymer. En av dem
hälsades av de övriga som “sir”.


Kidnappade offer i Irak har mest rört sig om män, ändå var tre
av fyra vid detta bortrövande kvinnor. Ögonvittnen berättar att
kidnapparna förhörde personalen i byggnaden tills de bägge
Simona’s kunde identifieras, samt att den irakiska kvinnan
Mahnouz Bassam, släpades ut ur kontoret i slöjan – en
upprörande religiös överträdelse, för att komma från någon som
antas företräda islam.


Mest anmärkningsvärt var storleken på operationen: istället för
det vanliga antalet av tre eller fyra gärningsmän, var det 20
beväpnade män som körde upp till huset, av allt att döma inte
det minsta oroliga för att åka fast.


Bara några kvarter från den starkt bevakade Gröna Zonen
utfördes operationen utan ingripande från vare sig irakisk
polis eller amerikansk militär – även om tidningen Newsweek
kunde rapportera att det “cirka femton minuter senare passerade
en amerikansk militärkonvoj.”


Så var det detta med vapnen. Kidnapparna var försedda med
AK-47:or, pistoler med ljuddämpare och bedövningspistoler – knappast mujahedins standard-utrustning av rostiga
Kalashnikovs. Men det allra mest besynnerliga: vittnen
beskriver att flera av männen bar irakiska Nationalgardets
uniformer och först presenterade sig som i tjänst hos Ayad
Allawi, Iraks interim-minister.


EN TALESMAN för irakiska regeringen förnekar inblandning. Men
Sabah Kadhim, en talesman från inrikesministeriet, medgav att
kidnapparna “använt militära uniformer och skyddsvästar”.


Så var detta ett verk av motståndsrörelsen, eller en hemlig
polisoperation? Elller var det något än värre: en
återupplivning av Saddams försvunna mukhabarat, när agenter
arresterade fiender till regimen, som sedan aldrig hördes av
mer? Vem kunde ha genomfört en så här samordnad operation – och
vilka har mest att vinna på en attack mot denna anti-krigsorganisation?


UNDER MÅNDAGEN började den italienska pressen förmedla ett
troligt svar. Schejk Abdul Salam al-Kubaisi, från Iraks ledande
sunni-församling, berättade för reportar i Bagdad att Toretta
och Pari besökt honom, dagen innan kidnappningen. “De
förklarade att någon hotade dem.” På frågan vilka som låg bakom
hoten, svarade al-Kubaisi: “Vi misstänker någon utländsk säkerhetstjänst.”


Att skylla motståndsattacker på CIA och Mossad är vardagsmat i
Bagdad, men från Kubaisis läppar får detta en anmärkningsvärd
tyngd: han har kontakt med en lång rad motståndsgrupper och har
medverkat till flera frisläppanden. Kubaisis anklagelser har
citerats vida omkring i arabiska medier, likaså i Italien – men
lyst med sin frånvaro i den engelsktalande pressen.


Västerländska journalister aktar sig noga för att tala om
spioner, av rädsla för att bli stämplade som
konspirationsteoretiker. Men spioner och hemliga operationer är
inga konspirationer i Irak; de är den dagliga verkligheten.
Enligt CIA:s egen vd, James L Pavitt, är “Bagdad för närvarande
hem för den största CIA-basen sedan Vietnamkriget”, med 500-600
agenter stationerade. Allawi är själv ett livslångt spöke, som
tjänstgjort under MI6, CIA och mukhabarat, med specialitet att
avlägsna fiender till regimen.


Un Ponte Per, En Bro till Bagdad, har varit skoningslöst
rättframma i sin opposition till ockupationsregimen. Under
belägringen av Falluja i april, samordnade Un Ponte Per
riskfyllda humanitära sändningar. Amerikanska trupper hade
spärrat vägen till Falluja och förbjudit mediabevakning, under
sina förberedelser att straffa hela staden för skändningen av
de fyra legoknektarna från Blackwater. I augusti, när
amerikanska marinkåren belägrade Najaf, begav sig En Bro till
Bagdad återigen till den plats där ockupationsstyrkorna inte
ville ha några vittnen. Och dagen innan de kidnappades,
informerade Toretta och Pari Kubaisi att de planerade ännu en
riskfylld resa till Falluja.


UNDER DE ÅTTA DAGARNA sedan deras bortrövande, har vädjan och
appeller korsat alla geografiska, religiösa och kulturella
gränser. Palestinska islamiska Jihad, Hizbollah,
internationella islamiska förbundet samt flera irakiska
motståndsgrupper har uttryckt sin vrede. En motståndsgrupp i
Falluja förklarade att denna kidnappning antyder kollaboratörer
med utländska trupper. Men samtidigt är några röster misstänkt
frånvarande: Vita Huset och Allawis regering. Ingen av dem har
sagt ett ord.


VAD VI VET är följande: om detta gisslandrama avslutas i
blodspillan, kommer Washington, Rom och deras irakiska surrogat
att vara mycket snabba med att utnyttja tragedin för att
rättfärdiga den grymma ockupationen – en ockupation som Simona
Toretta, Simona Pari, Raad Ali Abdul Azziz och Mahnouz Bassam
riskerade sina liv för att bekämpa. Och vi kommer alla att stå
kvar med den outtalade frågan om detta var planen redan från början.

JEREMY SCAHILL är reporter för oberoende
amerikanska radio-tv-programmet Democracy Now.
NAOMI KLEIN är författare till No Logo och Fences and Windows.


Artikeln publicerad i The Guardian, 16 sept. 2004