Sheila Provencher, Stewart Vriesinga och jag var på väg hem från glassbaren. När vi passerade gänget i gathörnet ställde de sig i vägen, omringade oss. Jag litade inte på deras leenden.



Inför våra ögon drog en av dem upp en pistol. Vi blev inte omedelbart uppskrämda. Det är vanligt med pistoler i Irak. Varje irakier har minst ett vapen som skydd, till och med kyrkan vi besöker har beväpnade vakter. Men den här pistolen och pojkens leende var illavarslande. Det ena tog ut det andra.



Stewart och Sheila försökte bryta den plötsliga spänningen. Stewart lät höra sitt vanliga, djupa rökrostiga skrockande. Sheila sade något vänligt; jag kommer inte ihåg vad, för ingen lyssnade.



Pojken med pistolen siktade mot Sheila. Ett skratt ekade runt omkring oss. Stewart försökte med kroppspråket säga, “hej, det där behövs inte, vi är bara vänner här.” Min tanke var, “jag hoppas det inte händer”, men reagerade annorlunda. “Allah Akhbar!” (Gud är större) hörde jag mig själv ropa.



Muslimer utbrister det i varje svår eller pressad situation. Kanske kunde det avleda pojken med pistolen.



Det gjorde det inte. Han skrattade bara, tryckte av – och stänkte ner Sheila.



Nämnde jag att det var en vattenpistol?



Sedan svängde han runt och stänkte ner mig och Stewart.



Utan att vänta på att bli ännu mer blöta sprang vi alla tre hem till lägenheten. Vi fyllde några ballonger med vatten och hämtade några egna vattenpistoler. Sheila och jag återvände ner på gatan. Stewart försvann upp på taket och släppte två ballonger som missade oss med en hårsmån. Pojkarna väntade på oss. De hade krukor fulla med vatten.



Vi tillbringade en bra stund med att brottas med vattenballonger, skvätta och jaga varandra upp och nerför gatan.



När det hela var över var alla sjöblöta. Trottoaren hade glömt det mesta av solen.



Som jag nämnde i början, detta händer inte oss i CPT särskilt ofta.



Och sällan i Irak. Men det borde kanske göra det.

Christian Peacemaker Teams (CPT)
– Volontärarbete i Sydamerika, Mellanöstern och Irak. På plats i Bagdad sedan 2003.



Översättning: Jan Viklund