av Arundhati Roy

förkortad version av artikel publicerad i

The Guardian, 23 oktober 2001

MEDAN MÖRKRET lade sig över Afghanistan söndagen den 7 oktober, påbörjade USA:s regering, med stöd av den internationella koalitionen mot terror (det nya surrogatet för Förenta Nationerna) flygattacker mot Afghanistan. TV-kanaler klängde sig kvar vid datoranimerade bilder av kryssningsmissiler, tomahawks, “bunker-sprängare” och Mark 82-bomber. Över hela världen glodde små pojkar med stora ögon och slutade tjata om nya videospel.

FN, reducerad till en ineffektiv akronym, tillfrågades inte ens om något mandat. (Som Madeleine Albright en gång sa, “Vi handlar multilateralt när vi så kan, och unilateralt när vi så måste.”) “Bevisen” mot terroristerna delades bara ut mellan vänner inom “koalitionen”.

Efter överläggningar, meddelades att det inte spelade någon roll om “bevisen” skulle hålla i en domstol eller inte. Så, på en ögonblick, kastades århundraden av rättsutövning i papperskorgen.

Inget kan ursäkta eller rättfärdiga en terroristhandling, vare sig den begås av religiösa fundamentalister, privat milis, motståndsrörelser – eller i skepnad av ett vedergällningskrig av en erkänd regering. Bombningen av Afghanistan är ingen hämnd för New York eller Washington. Det är ännu en terroristaktion mot världens folk.

Folk vinner sällan krig, regeringar förlorar dem sällan. Folket dödas.

Regeringar ömsar skinn och omgrupperas, nya hydra-huvuden växer till. De använder flaggorna – först för att krympa folkets sinnen och mjuka upp deras tankar, sedan som ceremoniell svepnad att begrava deras frivilligt döda i.

På bägge sidor, i Afghanistan såväl som i Amerika, är civilbefolkningen gisslan för sina egna regeringars handlingar.

Här är en lista över de länder USA varit i krig med – och bombat – sedan andra världskriget:

Kina (1945-46, 1950-53), Korea (1950-53), Guatemala (1954, 1967-69), Indonesien (1958), Kuba (1959-60), Belgiska Kongo (1964), Peru (1965), Laos (1964-73), Vietnam (1961-73), Kambodja (1969-70), Granada (1983), Libyen (1986), El Salvador (1980s), Nicaragua (1980s), Panama (1989), Irak (1991-99), Bosnien (1995), Sudan (1998), Jugoslavien (1999). Och nu Afghanistan.

Utanför nationsgränsen; friheten att dominera, förödmjuka och förtrycka – vanligtvis i tjänst hos Amerikas verkliga religion, den “fria marknaden”. Så när USA:s regering välsignar ett krig döpt till “Operation Oändlig Rättvisa”, eller “Operation Frihetens Upprätthållande”, känner vi i den s.k. tredje världen mer än en skälvning av fruktan.

För vi vet, att Oändlig Rättvisa betyder Oändligt med Orättvisa för andra. Och Frihetens Upprätthållande, Evigt Förtryck för andra.

Den internationella koalitionen mot terror är en stor sammanslutning av världens rikaste nationer. De tillverkar och säljer merparten av hela världens vapen, de har i sina ägo de största förrådet av massförstörelsevapen – kemiska, biologiska och nukleära. De har utkämpat de flesta krigen, gjort sig ansvariga för de flesta folkmorden, etniska rensningarna och brott mot mänskliga rättigheter i modern historia, samtidigt som man sponsrat, beväpnat och finansierat oräkneligt antal diktatorer och despoter. Mellan sig, har de dyrkat, ja, gudaförklarat, våldets kultur och kriget. Och med förlov sagt, trots sina fruktansvärda synder, talibanerna spelar helt enkelt inte i samma liga.

Talibanerna blev den sammansättning som bildades ur spillrorna av heroin och landminor i kalla krigets bakvatten. Äldsta ledarna är i knappa 40-årsåldern, många handikappade, saknar ett öga, en arm eler ett ben, uppväxta i förödelse och krig.

Under tjugo år hällde Sovjet och USA vapen och ammunition till ett värde av 45 miljarder dollar över Afghanistan. Den senaste vapenteknologin var den enda formen av “modernitet” som gjorde intrång i ett närapå medeltida samhälle.

Unga pojkar – många föräldralösa – fick gevär som leksaker, men aldrig tryggheten eller omsorgen i ett familjeliv, aldrig erfarenheten av en relation till kvinnor. I dag, som vuxna och härskare, stenar, våldtar och misshandlar talibanerna kvinnor. De verkar inte förstå vad annat man ska göra med dem.

Åratal av krig har bestulit dem på vänlighet, förhärdat dem mot medkänslan. Och nu vänder de sin monsterskapelse mot sitt eget folk.

De dansar till rytmen av bomberna som regnar ned runt omkring dem.

Med all respekt för president Bush, världens folk ska inte behöva välja mellan talibanerna och USA:s regering. All skönhet i den mänskliga civilisationen – konsten, musiken, litteraturen – ligger mellan dessa två poler, dessa fundamentalistiska, ideologiska poler. Det är lika otroligt att alla människor i världen kan bli medelklass-konsumenter, som att alla skulle tillägna sig bara en religion.

Det är inte en fråga om en kamp mellan Gott och Ont. Det är en fråga om utrymme. Om hur mångfalden får ett rum, hur kontrollera impulsen till hegemoni – varje form av hegemoni, ekonomisk, militär, språklig, religiös och kulturell.

Varje ekolog kan tala om för dig hur bräcklig en monokultur är. En hegemonisk värld är som en regering utan en sund opposition. Det blir en form av diktatur. Det är som att sätta en plastpåse över världen, hindra den från att andas. Till slut brister plastpåsen.

En och en halv miljon afghaner har förlorat sina liv under tjugo års konflikt, som föregått detta nya krig. Afghanistan reducerades till spillror. Nu förvandlas spillrorna till ett fint damm.

Under den andra dagens flygattacker återvände de amerikanska piloterna till sina baser utan att ha förbrukat sin totala last med bomber. Som en pilot sa, “Afghanistan är ingen angrepps-rik miljö”.

Sätt ditt öra till marken i denna del av världen, och du kan höra trummandet, de dödliga trumslagen av stigande vrede. Det är nog nu. Vi ber. Stoppa kriget nu. Tillräckligt många människor har dött.

Och vi andra, vi dagliga konsumenter av lögner och brutalitet, indränkta i jordnöts-smör och jordgubbs-sylt, släppta in i våra sinnen, precis som de gula matpaketen från skyn. Ska vi titta bort och fortsätta äta för att vi är hungriga? Eller ska vi utan att blinka fortsätta stirra på det grymma skådespelet i Afghanistan, tills vi äntligen reser oss och med en röst säger att vi fått nog?

Medan det första året på det nya årtusendet går mot sitt slut, undrar vi – har vi förbrukat vår rätt till att drömma? Kommer vi någonsin att återupptäcka skönheten?

Kommer det någonsin bli möjligt att än en gång uppleva den långsamma blinkningen hos en nyfödd ödla i solen, eller viska tillbaka till murmeldjuret som just viskat i ditt öra – utan att tänka på World Trade Center och Afghanistan?

översättning:

Jan Viklund, okt. 2001