av Felicity Arbuthnot

Enskilda har internationella skyldigheter som överskrider nationella lojalitets-plikter. Sålunda har individuella medborgare en skyldighet att bryta mot inrikeslagar för att förhindra att brott begås mot mänskligheten.”
N¸rnbergtribunalen, 1950

Två dagar före RenTvå-Onsdagen (mera känd som Hutton-rapporten) dömdes trefaldigt Nobels fredspris-nominerade Kathy Kelly, grundare av Chicago-baserade Voices in the Wilderness, i en föga uppmärksammad rättegång till tre månaders fängelse – för stillsam, som alltid ickevåldsmässig, utannonserad protest utanför ökända School of Americas, vid Fort Benning, Georgia.


Ironins bägare flödar över. Fredsstiftaren fängslad; de vid Fort Benning som tränat några av världens mest hänsynslösa diktatorer, militära råskinn och torterare går fria att fortsätta sponsra fler skräckvälden.

Kelly, teolog-utbildad, är en serieförbrytare för fred. Hon tillbringade ett år i amerikanskt fängelse för att ha planterat säd utanför en kärnvapensilo. Hon har burit fredlig vittnesbörd och riktat uppmärksamhet mot några av världens värsta problemhärdar. Hon bär ett stillsamt, resligt mod.


Hon blev vittne till det mest grymma som USA-stödda Contras-soldaterna utsatte befolkningen för, i Centralamerika under 1980-talet. I Nicaragua, i San Juan de Limay, där Contras massakrerat och kidnappat tjugofyra personer, blev hon kvar i solidaritet och fastade senare, tillsammans med landets utrikesminister, Miguel D’Escoto, som också han förordade ickevåld. Tusentals anslöt sig till deras fasta. “Diplomati hade fungerat”, säger Kelly. Något som – naturligtvis – aldrig fick en chans i sinnevärlden.


GULFKRIGETS YLANDE HUNDAR
1990 deltog hon tillsammans med hundratals från en rad länder, som slog läger vid gränsen mellan Irak och Saudiarabien, i ett desperat anbud att stoppa kriget. När bombmattorna inleddes, minns hon det skräckslagna ylandet från hundarna – deras oavbrutna, hjälplösa lidande och skräck, överskuggande hennes egna rädslor.


En av de övriga deltagarna i lägret bär det starka minnet av dagen då det var hennes tur att gå och hämta vatten för dagen, från en kran vid den närliggande irakiska armèbasen. Medan hon fyllde sina stora behållare, kom en soldat rusande mot henne med en Kalashnikov; “Nu är det klippt”, tänkte hon. “Våra länder bombar, nu är det vi som får ta konsekvenserna.”


“Madam”, sa mannen. “Please, låt mig bära. De där vattentankarna är alldeles för tunga för er.”


Irakiska myndigheter anlände med buss och körde lägrets deltagare till Jordangränsen och tryggheten. Riskerande sina egna liv fram och tillbaka, via en sjuhundra kilometer lång väg i ett öppet månlandskap utan någon plats att ta skydd. Kelly etablerade snabbt medicinska kontakter i Jordan och tillbringade därefter de fyrtiotvå dagarnas krig med att köra Amman-Bagdad tur och retur, i täta sjukvårdsleveranser.


“DU ÄR INTE DIN REGERING”
När Ameriyah skyddsrum bombats och alla utom åtta personer bränts ihjäl, stod Kelly utanför byggnaden och grät. Området hade under natten förvandlats till en dal av änkor. Plötsligt kom ett litet barn fram och tog Kellys hand i sin. Hennes mor stod i närheten. “Jag är amerikan, och jag är så fruktansvärt ledsen”, var allt hon kunde få fram. “La, La,” (nej, nej) sa kvinnan: “Det är inte du, DU är inte din regering.” I det ögonblicket, berättar Kelly, föddes Voices.


Tre dagar innan skyddsrummet bombades hade Dick Cheney, nuvarande vice president, och Colin Powell, nuvarande utrikesminister, besökt USA:s flygbas vid Khamis Mushat. Efter lite upp-peppande prat inför trupperna, signerade de båda varsin av de stora bomberna: “Till Saddam med varma hälsningar”, skrev Dick Cheney.


Efter bombningarna av Ameriyah sökte Pentagon frenetiskt bekräftelse på, att ingen av bomberna varit de som signerats. “Cheneys bomb” fälldes i norra Irak, enligt en major Wes Wyrich. Var Powells bomb hamnat framkom aldrig. När denne korrespondent ställde frågan till en av generalerna, om det varit ett sammanträffande att skyddsrummet Ameriyah bombats på årsdagen av brandbomberna över Dresden, den stora muslimska högtiden Eid al-Fitr och bara timmar före Alla Hjärtans Dag, blev svaret: “Rätt fyndigt, vad?...”


Från och med 1996, när Iraks byråkrati slutligen gav med sig, övertygade om Voices ärliga uppsåt, har Kelly ansvarat för över femtio delegationer till Irak, fört in mängder av mediciner, leksaker, godsaker… och Voices-medlemmar som stöttat och underhållit sjuka och döende barn, medan de själva, sjuka i hjärtat, bevittnat resultatet av sin regerings handlande. “En skonlös belägring” är Kellys egen beskrivning av sanktionerna. En generation som växer upp utan annan vetskap än bomber och ett liv under embargo. “Jag dör hellre av bomber än av sanktioner”, anmärkte nioåriga Fatima vid ett besök. En fyraåring frågade: “Kommer de att döda min lillasyster?”


TIO ÅRS FÄNGELSE – FÖR VARJE RESA TILL IRAK
Voices har hotats med tio års fängelse, en miljon dollar i böter och tvåhundrafemtiotusen dollar för varje resa till Irak före invasionen. För närvarande har de ett åtal på tiotusen dollar tungt vilande över sig.


Sommaren 1999 tillbringade Kelly och en grupp ur Voices tre månader hemma hos familjer i den vackra, nu sönderbombade södra staden Basra: “för att dela livet med våra vänner – dela hungern, dela strömavbrotten.” De visade upp det Andra Amerika för en isolerad irakisk ungdom, som bara känt till det lidande som USA medfört dem. En av grupperna bodde på det som döpts till “Missil-gatan”, där trettiofyra hem bombats, sex människor dödats och sextiofyra skadats. Med hänvisning till att man misstänkt tanks och militär utrustning gömda bland de fattigaste av de fattiga kvarteren, förklarade militären helt kort efteråt: “det var ett misstag.”


En annan het sommar – i New York, augusti 2001, bara dagar innan det som hände den 11 september – arresterades Kelly med flera andra, bland annat tre präster, för att ha fastat utanför FN-byggnaden och erbjudit FN:s ansvariga att dela en måltid med dem. En måltid med lite linser och förorenat vatten från East River: “som en påminnelse om hur sårbara irakierna är för vattenburna sjukdomar.”


Under hela förra årets attack och invasion förblev Kelly kvar i Bagdad: “Alla lärde vi oss visa upp en pokeransikte inför barnen – för att inte skrämma upp dem ännu mer, när magen vände sig ut och in av krevaderna. Varje dag och natt höll jag lille Miladhah och Zainab i mina armar. Så lärde jag mig deras rädsla: De gnisslade tänder, morgon, middag, kväll. Ändå var de mer lyckligt lottade än de barn som överlevde direkta träffar, barn vars bröder, systrar och föräldrar sårades eller dödades.”


När Bagdad föll satte en ny desperation in: “kollapsen av elektriciteten, sjukvården, vatten och avloppssystemet, livsmedelsdistributionen som över sjuttio procent av befolkningen helt är beroende av. Koleran som härjade i Basra och militären helt handfallen utan förmåga att hjälpa.” Kelly uppsökte militärens civila operationsenhet för att beskriva graden av katastrofen, förklarade att det fanns människor inom Röda Korset och FN, plus en rad utbildade irakiska experter som brottats med svårigheterna i tretton år och kunde konsulteras för återuppbyggnaden. Hon avvisades och blev förbjuden att ta kontakt med någon ur den militära ledningen igen. I dag är fortfarande återuppbyggnaden en olöst fråga.


VAD PASSERAR SOM “DEMOKRATI”?
Kelly avvaktar just nu sin fängelse-order. Förre FN-samordnaren i Irak, Denis Halliday – även han Nobel-nominerad – är chockad. Hans kommentar:


“Att få höra att Kathy Kelly dömts till tre månaders fängelse, för hennes rakryggade motstånd mot den kriminella träningen vid School of Americas, är upprörande. En så aggressiv handling mot en amerikansk medborgare som bryr sig, som är i sanning patriot – demonstrerar att s.k. amerikanska värden och vad som passerar som amerikansk demokrati inte är värt stort mer än fascism.


Att en medborgare och fredspris-nominerad blir bakbunden, misshandlad och fängslad är förbluffande, men ändå inte överraskande under den nuvarande höger-regimen i Washington. Kathy är den mest modiga människa jag känner. Kathy, jag saluterar dig.”


Under tiden – två länder i ruiner. Irakier skjuts ihjäl, “försvinner”, deras hem krossade av militären, oräknade: “Vi för ingen statistik över irakiska kroppar.” Andra försöker räkna, några uppskattar antalet till tusen skadade barn i månaden. Sexhundrasextio människor är “försvunna” – på Gulag Guantanamo.


Men fredsstiftaren är fängslad – och president Bush och premiärminister Blair har nominerats till detta års fredspris.


Machiavellis spöke vandrar stolt över floden Potomac.

Felicity Arbuthnot, brittisk journalist, var tillsammans med förre FN-samordnaren Denis Halliday researcher för John Pilgers prisbelönade film “Paying the the Price – Killing the Children of Iraq”.

Översättning: Jan Viklund