Kathy Kelly,

Voices in the Wilderness



BAGDAD



Fredag 26 december, 2003



I SKOLAN deltog jag en gång i en tävling i offentlig uppläsning och ombads presentera en text med humor. Jag valde ett stycke ur boken The Joyous Season, Glädjens Helg, där en ung pojke beskriver hur hans pappa fasar inför julhelgen, inför förväntningarna på julhandel, kommers och sällskapsliv. Jag kommer fortfarande ihåg den första meningen: “Pappa sade alltid att den bästa platsen att fira jul på, är i ett muslimskt land.”



I dag, efter att ha tillbringat flera jular i Irak, förundras jag fortfarande över hur lätt man här kliver in i Dramat om ett Ljus i Mörkret, ett ljus som mörkret inte förmår övervinna.

För några dagar sedan, i porten bredvid vårt hem i Karradas kvarter i Bagdad, föddes lilla babyn Noor. Hennes mörka, fuktiga, kalla hem liknar verkligen ett stall. Noors mormor bad oss om några filtar att linda henne i. Hennes moster, tioåriga Eman, saknar strumpor och jacka. Hon ler brett medan hon skakar och fryser. Ändå strålar de unga föräldrarna, Abu och Umm Noor, av tacksamhet och stolthet. Medan jag lämnade deras hem, insåg jag att de ändå har det lite bättre ställt än familjen tvärs över gatan. De har åtminstone ett tak över huvudet.



Våra grannar på andra sidan bor på ett skrotlager, i skydd av några plåtbitar. Cynthia och jag grät ikapp med regnet i morse, när vi från andra våningens fönster såg två unga kvinnor leta sig fram genom sopor och lerhögar för att hämta kläder de hängt utanför. Vi kallar vårt hem för “frysen”, för med bara 2-3 timmars elektricitet större delen av de senaste fyra dagarna så fungerar inte värmen längre. Det är en ren och skär vilje-akt att knöla sig ur en sovsäck, vika undan täcken och ta sig ut i ett iskallt badrum och kök. Tänk sedan hur det är för dem som lever i tält och skjul.



Ombonad eller övergiven, militär eller civil… varje människa i Bagdad drabbas av det pågående kriget. Sylvia, en kenyansk kvinna, har sänt mig mängder med tröstande epost de senaste månaderna. I dag uttryckte hon oro över nyheterna om kaos och bombningar i Bagdad vid jultid. “Till och med under världskrigen var julen en tid för eldupphör,” skriver hon. “Är det något som bara gäller om bägge sidor är kristna?” Den sorgliga ironin är att varje människa här i kvarteren och i andra irakiska städer förbereder sig på det värsta över jul och nyårshelgerna. Våldet bara ökar.



Medan jag skriver pågår explosionerna och just nu ljuder en skärande siren som varning för den amerikanska provisoriska myndighetens personal. Jag har svårt att tänka mig var de ska kunna söka skydd. Som vår vän, Umm Heyder, nu i Chicago, svarade när vi frågade henne om gripandet av Saddam Hussein: “Hela staden har redan gripits.”



Koranens och Nya Testamentets berättelser hyllar resan som de tre konungarna gjorde, med gåvor till den nyfödda Fredsfursten. Men det bästa för världens styrande herrar i dag, samt varje handelsresande i död som betjänar dem, vore att hålla sig långt, långt borta från barnen.



Visst är det så... julens traditioner, från herdarnas generositet till Herodes förföljelser, blir till liv här i Bagdad. Berättelserna, om de förvaltades väl, kunde lära oss ett och annat. Peter Maurin, som var med om att grunda Catholic Workers Movement, skrev i en av sina essäer att “världen skulle ha det bättre ställt, om bara människor slutade upp med att hela tiden försöka få det bättre ställt.”



Jag tror många människor världen över delar Sylvias tankar. Jag hopppas de som bäst funderar mycket kring möjliga sätt att sluta bidra till kriget. För de flesta regeringar i dag behöver inte – vill inte – ha våra kroppar i stridernas frontlinje. Vad de vill ha, är vårt samtycke och våra pengar.



Jag hoppas miljoner människor har bokat sina kalendrar för den 20 mars 2004, och samarbetar inför demonstrationerna mot det ännu inte avslutade krig som inleddes den 20 mars 2003.



Och jag hoppas alla får känna värmen och godheten i det ljus som stolt strålar i Umm Noors ögon, där hon står barfota på ett kallt cementgolv, lyckligt vaggande sin nyfödda baby.

Kathy Kelly, 50, Chicago, grundare av Voices in the Wilderness (VitW), 1996. Kelly hade dessförinnan deltagit i the Gulf Peace Camp 1990. Kelly har tre gånger nominerats till Nobels Fredspris. 2002 inleddes Iraq Peace Team (IPT), ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. Kelly reste tillbaka till USA vid invasionens början april 2003, där hon företog en omfattande föreläsningsturnè. Hon återvände till Bagdad hösten 2003.


Översättning: Jan Viklund