Den gamle konfronteras med en amerikansk soldat. Soldaten slår ner
honom; en ung man i kön protesterar; bråk uppstår och någon kastar en
sten mot soldaten. En av irakierna drar fram en pistol och skjuter, och
soldaten, oskadd tack vare sin skottsäkra väst, rusar till sin jeep och
öppnar eld med kulsprutan. På några korta minuter ligger döda och döende
överallt – exakt hur många kommer nog aldrig att bli känt, eftersom
ingen stannar kvar vid sådana här händelser och räknar. Karima
uppskattade till ca 25, men antalet är inte det viktiga. Det viktiga är,
att människor dödades på grund av en tonårs-soldat utan kunskap om
kulturella aspekter i ett ockuperat land. Han tränades för att döda,
inte till sociolog.


Är lösningen FN-tränade fredsbevarare istället för amerikanska soldater?
Det är inte fullt så enkelt. FN identifieras med nära tolv års
sanktioner som dödat en halv miljon barn. På den tiden kunde du inte ens
importera en blyertspenna.


Sedan har du den komplicerande faktorn att irakier inte är dumma. De är
högst medvetna om att invasionen av deras land inte skedde av omsorg för
deras välfärd. De är medvetna om hur förklaringarna för invasionen
flyttades fram, från “anti-terrorism” till massförstörelsevapen, till
den råa, uppenbara utvidgningen av ett imperium.


Situationen är komplicerad. Den kompliceras av det faktum att USA
försöker bygga på en lögn. Och det är en ren omöjlighet. Det är en
princip lika gammal som romerska imperiet. “Nemo gratis mendax”, vi
betalar ett pris för våra lögner.


Vem bär ansvaret för dessa meningslösa dödsfall för några dagar sedan?
Den gamle mannen som försökte gå före i kön? Den unge okunnige soldaten?
Som jag ser det, ingen av dem. Jackson Brownes dikt “Lives in the
Balance” visar var skulden går att finna.


“There’s a shadow on the faces
Of the men who fan the flames

Of the wars that are fought in places
Where we can’t even say the names

I want to hear who the men in the shadows are
I want to hear somebody asking them why

They can be counted on to tell us who our enemies are
But they’re never the ones to fight or to die
And there are lives in the balance

There are people under fire
There are children at the cannons

And there is blood on the wire.”

Neville Watson, 71, pensionerad advokat vid högsta domstolen i Perth, Australien.

Ingår i IPT, Iraq Peace Team, Voices volontärprojekt i Irak.

Översättning: Jan Viklund