Bilderna flimrar allt fortare: Bagdads stadssiluett fylld med störtande hus, i framväxande moln av smutsig rök. Massiva plundringar i Umm Qasr, i Nassirya, i Basra. Bombningarna av bussarna till Damaskus. Klusterbomberna över Hilla City. Hämnaktioner. Självmordsbomber. Amerikanska soldater avrättar hela familjer i rädsla. Al-Jazeeras kontor bombade. Abu Dhabis tv-kontor bombade. Reuters bombade. Röda Korset som meddelar att Bagdads sjukhus tar emot mer än 100 offer varje timme. Över 1 miljon människor i Basra utan vatten i en vecka, sedan två veckor, sedan…


Ett cirkusnummer i Paradise Park avbryter panoramat för en kort stund: flankerad av amerikanska stridsvagnar och soldater, omgiven av tomma gator, i en stad på fem miljoner, dansar och jublar två eller trehundra irakier medan amerikaner river ner en staty av Saddam: Bagdad är befriat! Stridsvagnarna förflyttar sig därefter snabbt till att vakta Oljeministeriet, medan andra regeringsbyggnader plundras och förstörs. FN:s byggnader plundras, Röda Korsets högkvarter plundras, affärer plundras, skolor plundras, museèr plundras – al-Kindisjukhuset töms helt.


Befrielsen bär en besk eftersmak.


Det här är ingen olyckshändelse. Inte ett misstag. Krig är något medvetet, noggrant planerat och utfört. Och ett ord saknas i vårt lexikon om befrielse: Ansvar.


Amerika, vi bombade den civila infrastrukturen i Irak 1991 och blockerade reparationen under tolv långa år. Vi drev en hel nation i fattigdom med våld. Hundratusentals människor dog som resultat. Vi startade ett nytt krig den 20 mars 2003, utan andra verkliga skäl än att stärka USA:s ledarposition i världen. Vi ockuperar nu en förödd nation och går vidare med att samla ihop krigsbytet, som brukligt alltid tillfaller “segrarna”. I hundra år får Irak fortsätta betala av avskyvärda skulder åsamkade av Saddam Hussein och flerfaldigt fördubblade genom våra sanktioner. Hur många fler måste dö? Hur mycket mer misär ska vi fortsätta tillfoga en redan utarmad befolkning? När vi privatiserar Iraks forna byråkrati, kommer den fria allmänna undervisningen vid universiteten att utplånas på samma gång? Kommer den allmänna fria hälsovården som irakierna haft att försvinna?


Jag är frustrerad, arg och rådvill.


Jag var i Irak under de första två veckorna av kriget innan jag blev utvisad, tillsammans med åtta andra medlemmar i Iraq Peace Team. Jag bröt mot ett utegångsförbud och tillbringade för mycket tid tillsammans med journalister på Hotel Palestine. Paranoia utbröt. Iraks säkerhetspolis blev misstänksamma mot allt och alla, och den korta vandringen på ett kvarter från vårt hotell till Hotel Palestine förvandlades till en oframkomlig utflykt.


I dag är Hotel Palestine “säkrat” och vårt team i Bagdad förhindrat att närma sig journalisterna – den här gången genom amerikanska soldaters närvaro och deras paranoia.


Jag tänker på våldet kring 11 september, förlusten av liv, förlusten av vår frihet påtvingad av en säkerhets-besatt regering, blottläggande panikens och paranoians enorma makt. Jag tänker på den rädsla arabiska och muslimska amerikaner känner i dag, att de kan bli summariskt åtalade, arresterade, utvisade, även avrättade. Jag tänker på rädslan hos det “vita” Amerika, som skyndar sig att linda in sin hus i löjliga plastskynken, tejpa fönster och dörrar mot möjliga terroristattacker, plasta in sina hjärtan mot det misär deras farhågor har vräkt över Afghanistan, över Irak.


Varthän nu, Amerika?


När ska vi inse att vi inte är de enda verkliga människorna på den här planeten, och att vår säkerhet inte kan bygga på otryggheten för alla andra?


Det är farligt för vårt team i Bagdad att besöka våra irakiska vänner, familjerna vi älskar. Medan paranoian från den irakiska regeringen höll oss fångna inomhus under de sista dagarna innan Bagdad intogs, är det gatuvåldet som håller teamet fångna inomhus i dag. En kort promenad är nu en livsfarlig expedition. Människor har blivit skjutna några meter från vårt hotell. Våldet har upplöst banden mellan människor som vi arbetat så hårt för att upprätthålla. Bortom den fysiska misären, förlusten av dem du älskar, är samhällets sönderfall våldets mest förödande konsekvens.


Jag tänker på gator fulla med bilar under de dygnslånga ständiga bombningarna: marknadsplatser som fortfarande var öppna, fotbollsmatcher som fortfarande spelades. Det vilar något skrämmande över hur snabbt olika former av våld blir en del av det “normala” livet. Men samtidigt något vackert – den obändiga viljan, det uppriktiga försöket att fortsätta samhället mitt i kriget.


Irak är ingen krigs-zon. Bagdad är ingen krigs-zon. Bagdad är en stad, med affärer och restauranger, hem och sjukhus, musèer, skolor, parker och lekplatser – Irak är en plats för mänsklig tillgivenhet. Krig är något som påtvingats Irak av amoraliska och oansvariga regeringar, i vårt namn. I våra namn.


Irakierna är inte våra fiender. Irakierna är våra allierade mot förödelsen av våra gemensamma liv, av vår gemensamma värld.


Det här har inte varit något kort krig. Det har stormat sedan den 6 augusti 1990, alltsedan den första dagen sanktionerna mot de irakiska folket infördes.


Det här kommer inte att bli ett kort krig. Sexdagarskriget 1967 blev ett 36-årigt krig. Det gjorde Israel till militärmakt över Västbanken och Gaza, det ruinerade bägge nationerna, bägge folken. Det pågår än i dag.


Varthän nu, Amerika? Medan jublet över störtandet av en tyrann förbyts i bitterhet mot en annan, medan tusentals moderna lycksökare – såväl godhjärtade som illvilliga utlänningar – avreser till Irak för att lägga fram sina versioner av “sanningen”, medan bolagiseringen av Irak kommer att bibehålla sanktionernas utarmning, medan den amerikanska ockupationen alltmer formas av rädsla och förbittring… varthän nu? Varthän?

Ramzi Kysia, författare, har tillbringat 7 månader i Irak under de senaste två åren. För närvarande i Amman, Jordan, tillsammans med utvisade medlemmar i Iraq Peace Team. Iraq Peace Team – (IPT) är ett internationellt volontärprojekt på initiativ av Voices in the Wilderness (VitW). På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt avstånd från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund