Avresan från Bagdad till den jordanska gränsen påbörjades 9.15 på lördag morgon i en konvoj på tre bilar. Under färden passerade vi minst tjugo sönderbombade fordon, berättar Jonathan Wilson-Hartgrove, 22. Fyra av dem var irakiska stridsvagnar men de övriga verkade civila, bland annat en buss och en ambulans. Vi var tvungna att göra omvägar på grund av förstörda broar, tillägger Shane Claiborne, 27.


Amerikanska och brittiska stridsplan befann sig hela tiden i luften ovanför, och gruppen kunde se flera explosioner i närheten. Den sista tidigt på eftermiddagen skedde nära staden Rutbah. För att inte riskera att bli “collateral damage” beslöt gruppen att sprida bilarna från varandra och hålla hög fart.


Några timmar från den jordanska gränsen smällde ett av däcken hos en av bilarna och föraren förlorade kontrollen. Bilen kraschade på sidan, ner i ett djupt dike. De två andra fordonen hade försvunnit, alla i bilen var skadade och ingen hade en mobiltelefon. Trafiken på vägen var på grund av bombningarna minimal.


Man var nära panik, innan en passerande bil med irakiska civila stannade och hjälpte de skadade till ett sjukhus i Rutbah. Claiborne observerade under transporten hur ett jetplan strök på låg höjd mot bilen. Irakierna viftade frenetiskt med ett vitt tyg utanför bilfönstret och planet vek av, säger han.


SJUKHUSET BOMBAT

I RUTBAH var tullhuset och kommunikationscentret helt sönderbombade. När de närmade sig sjukhuset såg de att det också bombats, och taket rasat in.


Läkarna tog dem till en närbelägen mindre klinik för behandling. Cliff Kindy, med ett djupt skärsår i pannan, måste sys med tio stygn utan bedövning eftersom inga smärtstillande mediciner fanns tillgängliga. Weldon Nisly, 57, hade flera brutna revben och en bruten tumme. Under normala omständigheter, förklarade läkaren, hade sjukhuset genast erbjudit ambulans till Jordan. Men just nu var det inte tillrådligt, då till och med ambulanser tydligen ansågs som legitima måltavlor för stridsplanen.


När samtliga i gruppen fått omvårdnad ca två timmar senare, hade de två andra bilarna i konvojen återvänt och hittat rätt på dem. Man framförde sitt varma tack till sjukhusets personal och försökte förgäves få betala för sig. Vi behandlar alla på vår klinik, log läkaren. Muslimer, kristna, irakier eller amerikaner – det gör ingen skillnad. Vi är alla en del av samma familj, det vet ni.


UTVISADE MEDLEMMAR

Christian Peacemaker Teams (CPT):
Weldon Nisly, Seattle
Jonathan & Leah Wilson-Hartgrove, Philadelphia
Kara Speltz, Oakland
Betty Scholten, Mt. Rainier
Peggy Gish, Athens
Cliff Kindy, Indiana

Iraq Peace Team (IPT):
Michael Birmingham, Ireland
Shane Claiborne, Philadelphia

IPT Pressmeddelande 03/29/03 – 03/31/03
Översättning & redigering: Jan Viklund