Och varför förhindras inte människor från att sätta sig i flygplan för
att sedan flyga över skolor och hem och avfyra raketer som exploderar i
miljontals fragment tvärs genom väggen mitt i natten, splittrar sömnen
för en familj och genomborrar deras hud och kroppar med vassa, kantiga metalldelar?


FÖRRA NATTENS bombningar var så tunga att jag kunde se explosionerna
inifrån ett rum med de svarta draperierna för fönstren och mina ögon
stängda. Byggnaden svajade som ett trädhus i vinden, gungande långt
efter att ljudet dött ut och den lugna rösten av en bönesång inträdde.
Som från en maskin som aktiverats genom minaretens plötsliga skakningar.


Kommunikations-tornen träffades förra natten och i dag finns det ingen
telefon. Internet kan vi fantisera om, till och med brevduvorna har
deserterat och lämnat sörjan på trottoaren. Jag vet inte hur det är med
Zaid, eller Asma, Israa, Mimi och Omar bara en knapp kilometer härifrån.
Kamils vackra konstnärshem ligger i spillor, så mycket vet jag. Mr.
Zaid, vår “följeslagare” från utrikesministeriet, är nog lite spänd i
dag. Det är förståeligt. Hans hus träffades också i natt.


Som utlänningar tillåts vi knappt korsa gatan utan en följeslagare
nuförtiden. Sex delegater blev tillsagda i morse. I går utvisades en god
vän till Syrien som möjlig “säkerhetsrisk”. Antagligen på grund av att
han passerat vraket av en busskonvoj.


Ett tjockt lager sand har mumifierat gator och byggnader i en monoton
gul-gråaktig ton, täppt till avloppen, så blodet från två får, krossade
på gatan för två timmar sedan, närmast erbjuder ett “välkommet” färginslag.


Shane och jag blåste såpbubblor över balkongen från andra våningen och
såg med glädje hur vuxna män i receptionen nedanför hoppade och
skrattande försökte fånga dem. Samtidigt som det dova ljudet från
bomberna fortsatte omkring oss. Lekfullhet mitt under krig känns som
djup och verklig trots.


Det finns inga sätt att skilja USA:s och Storbritanniens bombningar från
den irakiska regeringens oljebränder; bägge kväver det irakiska folket,
förgiftar och förmörkar den luft de andas. Många börjar få ont om pengar
eftersom man inte kan arbeta.


Och varför, varför, varför – som en suck, som ett mantra, vid varje
sjukhussäng, varje bombat och utbränt hem – varför gjorde de så här mot
oss? Varför dödade de mitt barn? Varför kan inte min mamma komma
tillbaka? Varför kan ingen stoppa dem?


Och hur? Hur hamnade vi här? Hur övergav vi så totalt vår makt, så att
en hel värld som skriker “NEJ!!” inte är tillräckligt för att stoppa ett
fåtal från att genomdriva detta vansinne? Hur glömde vi bort att detta
fåtal förutsattes utföra vår – din och min – vilja? Hur glömde vi bort
vårt ansvar för varandra – fortsatte betala skatt och skänka vårt arbete
åt personer som plöjer ner det hela i dödens tjänst?


Och när ska vi äntligen sätta stopp? De måste försvinna. Dessa politiker
måste bort. Hela systemet måste bort.


Om människan förmår konstruera ständigt nya sätt att döda – i sina hem,
människor vi inte ens kan se, utplåna hela byggnader genom fjärrkontroll – måste vi vara förmögna att komma på bättre sätt att sköta vår värld.
Nya sätt att klara oss utan företagsstyrda regeringar. De har svikit
oss, oavsett vilken ideologi de representerar.


Nu är det är hög tid för folket.

Jo Wilding Bristol, UK, ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter det USA-ledda kriget. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund

Jo Wildings egen hemsida:
Wildfire »