För mig är det bara ännu en bekräftelse på den “rationella” irrationaliteten av krig. Dumhet är ju trots allt en rationell process.


De förstörda bondgårdar vi besökt, vem bär ansvaret? De som avfyrade missilerna eller de som tände eld på oljefälten? Ingen av dem, så vitt jag ser det. Ansvaret ligger helt på mytmakarna i administrationen – den grupp av gamla herrar vars gemensamma perspektiv inte täcker ett nålshuvud och som aldrig på nära håll har upplevt krigets verkliga fasor.


Var du står avgör vad du ser. Varje synpunkt fälls från en utsiktspunkt. Det är fördelen med att befinna sig här. Du betraktar inte det hela på en tv-skärm.


Du ser det med dina egna ögon, lukten letar sig in i dina näsborrar. För de flesta människor kommer det här att vara kriget med “ett fåtal civila offer”. För oss som är här kommer synerna och lukten aldrig att lämna oss.


MEN MAN FÅR inte tro att IPT:s arbete bara handlar om att rapportera “direkt på plats”. Det finns redan alltför många av den sorten här. Deras syssla är att rapportera till medieföretaget därhemma, som beslutar vad andra ska få se. Med några få undantag är de bara intresserade av korta inslag och en ytlig, selektiv beskrivning. Det är upp till oss i organisationer som Voices att rapportera som det är. Och vi låtsas heller inte vara opartiska eller objektiva. För oss förblir krig den största källan till mänskligt lidande, inte bara i förödelsens omfattning men också ekonomiskt. Initialkostnaderna för det här kriget är satt till 74 miljarder dollar – och det är bara den första avbetalningen.


Men för att återvända till gårdagen! Vi hade fått höra om bombningarna av bondgårdarna genom personalen på ett av sjukhusen en del av oss besökte. Syftet med att besöka gårdarna var inte att bara ta några bilder och få några redogörelser. Det var främst att erbjuda tröst och be om förlåtelse för vår regerings aggressiva handlingar.


Tre familjer hade drabbats. För sju dagar sedan firade man bröllop, på den åttonde dagen var den nygifta hustrun död tillsammans med två andra familjemedlemmar. Åtta var allvarligt skadade. Jag tog några foton av de krossade husen, den andra våningens betongtak som en söndersmulad matta på våningen under. Medan de övriga i teamet samtalade med familjerna begav jag mig på jakt bland spillrorna. Till slut fann jag vad jag sökte under betongen – en bit av raketen, som rätt analyserad kan avslöja sitt ursprung.


Som advokat är jag väl medveten om att ett starkt bevismaterial är mer värt än alla vackra ord i världen.


I eftermiddags intervjuades jag av en kommersiell radiostation hemma i Perth, Australien. Jag nämnde våra besök på sjukhusen och gårdarna, varpå reportern frågade: “Hur kan du vara säker på att skadorna uppkommit genom bombningarna?”


Jag suckade tungt och började tålmodigt presentera fakta en gång till, men kände i hjärtat hur det “inte finns några så blinda som de som inte vill se”. Detta var samme reporter som vid en tidigare intervju efteråt frågat lyssnarna om “jag kunde betraktas som en förrädare”. Ibland undrar jag om allt är värt ansträngningarna. Andra stunder inser jag hur mycket vårt samhälle bara är manipulerat, knådat och masserat av de kommersiella medierna, och hoppet återvänder.


Klockan är nu 4.55 på morgonen och bomberna faller åter i grannskapet. Man försöker antagligen utnyttja tillfället med den ännu relativt klara luften. Min reaktion vid den sista attacken var bara att “det var en stor en”. Ingen överraskning eller chock – bara ett konstaterande av storlek. Människans förmåga till anpassning slutar aldrig att förundra mig. Samtidigt tänker jag på alla tusentals irakiska soldater som nu bombas till smulor.


Det ljus jag tänder för min morgonstund brann just långsamt ut framför mig. Men jag vill inte ta det som ett omen.

Neville Watson 71, pensionerad advokat vid högsta domstolen i Perth, Australien ingår i Iraq Peace Team – (IPT) ett internationellt volontärprojekt på initiativ av VitW. På plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack. Man bistår bl.a. Unicef och Röda Korsets hjälparbetare. IPT är ej anknutet till projektet med “mänskliga sköldar”. Voices in the Wilderness tar bestämt från att införliva militärt språkbruk i beskrivningen av sin verksamhet.

Översättning: Jan Viklund

SE FOTON FRÅN FAMILJEN NAEEMIS HUS (Al Khadra, östra Bagdad):
Wade Hudson (IPT Delegate) – Baghdad Journal »