Mest döda.


För vår “högtstående” kultur, är när det kommer omkring, kanske inte så mycket en våldskultur – som en dödskultur. Ett nekrofilernas paradis.


Det tycks mig, som vi nuförtiden drivs framåt, mer genom en skräckblandad fascination inför döden, än av livsglädje och flödande kärlek.


Vi fascineras mer av döda ting och företeelser, än av livskraft och innerlig närhet. En dataprogrammerare smäller högre än dussinet äldrevårdare. Mer intresse för mörkret, än för ljuset. Vill du framstå som intressant och inte som en mesig tönt, bör du klä din kropp och din själ i svartaste svart. Tillvaron skall fyllas av “spänning”, “spänning” och åter spänning. Nya kittlingar i maggropen varje dag framför tv-rutans matta sken.


Om vi trots allt detta skulle uppleva någon slags saknad efter ljuset, kan vi alltid lägga ut dyra slantar på en Skratt-kurs eller en i Självförverkligande, och där få lära oss att “the best things in life are free”.


“Varför hatar dom oss?” var frågan som ställdes gång på gång efter attackerna den 11 september. Men kanske borde vi, den “utvecklade” världens storförmögna barn, fråga oss själva: “Vad är det som vi är så ängsligt rädda för?” Som gör att vi förminskat våra liv till en rastlöshetens kamp med döden. Är det tomrummet som ömsom skrämmer, ömsom lockar?


The Mind is a restless bird, sa Gandhi.
The more it gets, the more it wants. And it never gets satisfied.