Brittiska Independent rapporterar nu om att “en internationell skara av arkeologer och historiker uttrycker oro över att skadeverkningarna på de irakiska kulturskatterna skall upprepas från Gulfkriget för 11 år sedan, och vädjar till den amerikanska regeringen att ta de historiska platserna i beaktande.”


En liknande oro observerades sex månader innan attackerna den 11 september, då Afghanistan gjorde ett sällsynt framträdande i nyhetsflödet. Världen upprördes – inte över att hundratals barn tynade bort i flyktingläger, där brist på utbildning, mat och möjligheter bestal dem på deras barndom, och sjukdomar och avsaknad på sjukvård försäkrade att de aldrig skulle kunna växa upp till vuxen ålder. Världen upprördes inte över att den talibanska regimen förvägrade sjukvård till kvinnor genom att inte tillåta kvinnliga sjukvårdare. Upprördheten gällde inte heller att USA påtvingat landet sanktioner genom FN, sanktioner som drabbade de fattigaste av de fattiga och ökade priserna på mediciner med 50 procent.


Nej, det var de 1.400 år gamla Buddha-statyerna som huggits ut i bergssidorna av Bamiyan som utlöst de hjärtskärande ropen på engagemang. New York Times (19/3 2001) rapporterade att talibanernas sändebud Rahmatullah Hashimi förklarat hur beslutet fattats efter det att en internationell organisation erbjudit en stor summa pengar för att restaurera statyerna, men vägrat tillåta att pengarna istället användes till flyktinglägren – där 300 barn nyss hade dött. Hashimi erinrade sig hur organisationen fått frågan “varför spendera pengar på statyer, varför inte hjälpa våra barn som lider av undernäring?” När svaret blivit att “pengarna enbart fick användas för statyernas bevarande”, beslöt man sig för att förstöra dem.


Tyskand, Malaysia och Japan förenade sig med Ryssland, Indien, USA, Egypten och flera andra länder att fördöma barbariet. Erbjudanden strömmade in: pengar för att restaurera statyerna, pengar för att flytta statyerna till säkrare platser, pengar för att få den styrande talibanregimen på andra tankar. Pengar som inte tidigare strömmat in till flyktinglägren, till mat, eller till rent vatten.


Nu är värdens arkeologer oroliga för en liknande arkeologisk katastrof i Irak. Independent citerar Helen McDonald från British School of Archaeology in Iraq, vid Cambridge Universitet, som förklarar hur irakierna förra gången försökte flytta en stor del av de värdefulla objekten till förvaringsutrymmen på landsbygden.


“Men en del objekt går inte att flytta, som stora stenar och liknande. Om en bomb till exempel träffar ett museum går inget att rädda.”


Bomber är inte det enda hotet, enligt Charles Tripp, School of Oriental and African Studies, London. Han varnar för att i efterdyningarna av Gulfkriget har sanktionerna indirekt orsakat lika mycket skador på de arkeologiska platserna som en direkt attack. Tripp noterar: “Fattigdomen har medfört stora plundringar av musèer och arkeologiska fyndigheter. Det råder ett stort mått av frestelse i ett förött land, att försöka sälja någonting av värde till en del mindre nogräknade samlare i väst.”


Kan tro det. Särskilt då Unicef rapporterat att minst en halv miljon barn dött på grund av sanktionerna. Jag kan föreställa mig föräldrar som söker i varenda skreva, snokar rätt på varje tavla, statyett eller konstobjekt som de kan få tag på, i jakten på att skaffa mat och enklare mediciner.


Det har berättats att när en journalist tillfrågade Gandhi vad han ansåg om västerländsk civilisation hade han svarat: “Jo, det vore ingen dum idè.”


Nej, det vore i sanning en bra idè. Tyvärr är tiden bara alltför kort, det är tveksamt om vi hinner åstadkomma den civilisationen innan kriget är ett faktum. Så vi behöver ett mer drastiskt och mirakulöst ingripande.


Vi behöver hjälp av den Blå Fèn som förvandlade Pinocchio till kött och blod – om hon kan utföra ett omvänt mirakel.


Så här är vår vädjan:


Snälla Fè, förvandla barnen i Irak till sten. Ju äldre sten desto bättre. Sten, med sprickor och spår av väder och vind vore perfekt. Kanske skulle de väcka någon sorts försvarsinstinkt hos betydelsefulla personer.


Och, när du ändå är i farten, Blå Fèn, gör samma sak för Afghanistans barn. De som än en gång står inför svälten, då västvärldens investeringar visat sig vara luft och ihåliga löften.


Och om den Blå Fèn ändå inte lyckas, låt oss uppmuntra irakierna att starta sin egen önske-stiftelse. En stiftelse som tar med dessa barn, vars barndom vi kollektivt förstört, till de värdefulla musèerna och låter dem leka med de värdefulla stenarna och tavlorna. Låt barnen måla dem med outplånligt bläck. Låt dem kasta objekten till marken från höga byggnader, för att utröna från vilken höjd de pulvriseras lättast. Låt dem leka vem som kan hamra sönder en tavla till stoft fortast.


Då, kanske först då – skulle deras drömmar gå i uppfyllelse. Kanske, mitt i den förutsägbara upprördheten över krossad sten, skulle världen upptäcka dem.


Och kanske, kanske… skulle det största miraklet äga rum utan den magiska Fèn – våra hjärtan av sten som förvandlas till kött och blod.

Zeynep Toufe är doktorand i Austin, Texas.
Hon kan kontaktas på:
zeynep@tao.ca

Översättning: Jan Viklund