Italienska Broar till Bagdad är på många sätt en modell för vårt arbete som fredsmäklare. I Italien organiserar de demonstrationer och direkta aktioner, skickar faktasökande delegationer till Irak, och förespråkar politiska förändringar. I Irak erbjuder de humanitär hjälp i stor skala.


Tillsammans med brittiska avdelningen av Voices in the Wilderness, har Broar hjälpt till med att bryta sanktionerna, bl.a. genom att illegalt importera ett halvt ton irakiska dadlar till England förra julen. De bidrog till att samla 1,5 miljoner människor på Italiens gator i massiva protester tidigare i oktober (före European Social Forum, övers. anmärkn).


I Irak har Broar till Bagdad försett sjukhusen med mediciner och medicinsk utrustning för ett värde av drygt 2,5 miljoner dollar under de senaste 10 åren. De öppnade Sindibads diarrèklinik för barn i södra delen av Basra. Kronisk diarrè, orsakad av förorenat vatten, är den främsta dödsorsaken bland irakiska barn. Kliniken har behandlat över 50.000 barn sedan starten 1998. Broar har renoverat 2 vattenreningsverk som förstördes under Gulfkriget, och hjälpt till med lättare reparationer på 15 andra, i och utanför Basra. Som resultat har nu nära 80.000 människor rent dricksvatten.


Näst efter barnadödligheten är nedbrytningen av utbildningssystemet i Irak en av de mest fruktansvärda konsekvenserna av sanktionerna. Varje lands framtid är beroende av dess utbildning. Av alla sektorer av det irakiska samhället har utbildningen drabbats värst, och ännu inte återhämtat sig.


Utbildning är kostnadskrävande och under olja-mot-mat-programmet får ingen valuta föras in i landet. Du kan inte importera en skola. Du kan inte importera lärare eller lärarutbildning. Skolorna är så överfyllda, att lärarna tvingats arbeta 2 och ibland 3 skift om dagen. En lärarlön är i snitt 5 dollar i månaden. Och även om det bara kostar runt 15.000 dollar att reparera en skola i Irak, är tusentals i så dåligt skick att Unicef varnat för att “skolorna inte bara är avskräckande för undervisning, utan också utgör en allvarlig hälsorisk för barnen.” (Situation of Children in Iraq, Unicef 2002)


Broar till Bagdad jobbar i frontlinjen i kampen mot utbildningens rasering i Irak. De renoverar skolor, startar kvälls- och sommarkurser, erbjuder skolböcker, och – på universitetsnivå – stöder samarbete mellan italienska och irakiska fakulteter i medicin, ingenjörsvetenskap, arkitektur och arkeologi.


Jag frågade Fabio om det kommande kriget. Han stirrade på mig, tyst, en lång stund innan han svarade. “Jag kan inte föreställa mig det. Vad jag ser är hur varenda familj är beroende av det matpaket som kommer via olja-mot-mat-programmet. Om den distributionen avbryts, kommer många att dö. Svälten blir fruktansvärd. Det kommer inte att bli ett snabbt, kort krig, men ett långt, utdraget inbördeskrig.”


Vi kan inte, får inte leka med människors liv på det här sättet. Det här landet har redan förlorat hundratusentals av sina medborgare. Vi – vita, västerlänningar – är de mest förmögna i världen. Vi försöker föreställa oss världen som vår egendom. Vi konsumerar 80 procent av hela världens tillgångar, och det här blir resultatet – situationen i Irak. Vår säkerhet bygger på om vi kan hitta ett nytt sätt att trygga våra liv – utan krig.”


“Det känns som min själ är i fara. Jag är oroad över min själ. Våld ropar efter mer våld och det tar aldrig slut. Det når våra hem. Och jag oroas för min irakiska vänner. Vi har räddat livet på hundratals barn, vi känner deras namn, deras ansikten. Folk tänker på Afganistan eller Irak, som något abstrakt. För mig är det svårt att se några andra än Zeina eller Mohammed, när jag hör talas om Irak. Dom är inte abstrakta. Dom är lika verkliga som du och jag.”


Broar till Bagdad är en modell för hur vi borde bekämpa kriget, och Anna och Fabio är några av mina hjältar. Inför hotet om massförstörelse av mänskligt liv i Irak, undrar jag om George Bush inser att de liv hans krig kommer att släcka, är lika verkliga som hans eget? Jag undrar om vi – som ras, som den mänskliga rasen – någonsin ska hitta styrkan att en gång för alla göra oss kvitt hatet, begären och girigheten som är alla krigs motor? Mest av allt undrar jag över om George Bush någonsin upplevt att också hans själ är i fara, och hur han då vågar utplåna dessa liv?


Om vi ska lyckas bygga en bro till Bagdad som aldrig kan förstöras, kanske startpunkten borde vara djupt inne i själen hos de människor som vars drömmar handlar om krig.

Ramzi Kysia är arabisk-amerikansk fredsaktivist, för Education for Peace in Iraq Center. Under augusti – oktober 2002, var han samordnare för Voices in the Wilderness’ projekt Iraq Peace Team, en grupp internationella fredsarbetare på plats i Irak – före, under, och efter en kommande USA-attack.
Iraq Peace Team kan kontaktas via:
info@vitw.org

Översättning: Jan Viklund