NATHAN MAUGER hade aldrig tänkt sig att bli hjälte eller ens aktivist.


När han började vid Washington Universitet var hans mål lika självcentrerade och karriärmässiga som för vilken annan student som helst.


Mauger kände att han behövde spets, i sina journaliststudier – ett fält där grundutbildade skockats i årtionden. Språk fick det bli.


Han tillbringade sina första två år vid Beijings Fysiska Universitet med att lära sig fråga vem, vad, när, var och varför på kinesiska såväl som på engelska.


Sedan sökte han in vid Berzeit Universitet i Israel-Palestina, för att lära sig hebreiska och arabiska.


“Jag hade inga andra planer förutom att lära mig språk och kanske skriva ett antal artiklar till lokala tidningar som kunde platsa för min meritförteckning”, förklarar Mauger. “Men situationen på Västbanken chockade mig så starkt, att jag helt enkelt inte kunde stå utanför.”

Så medan han tog reda på mer om en människorättsgrupp som bistod de palestinier som belägrats i Födelsekyrkan med mat och vatten, kom han att dela deras öde – inspärrad i ett antal israeliska fängelser.


En två veckors hungerstrejk hindrade inte den israeliska regeringen från följande villkor vid hans frigivning: “Jag är förbjuden att besöka Israel-Palestina de närmsta 10 åren.”


Men den 25-årige Mauger från Spokane kunde inte heller återvända till sitt tidigare liv. “Händelserna gjorde mig till övertygad krigsmotståndare – jag har blivit fast besluten att göra mitt bästa för att motverka vår fruktansvärda utrikespolitik.”


Så kom det sig att Mauger i onsdags flög till Irak som en av medlemmarna i ett internationellt fredsteam, organiserat av det humanitära Voices in the Wilderness, för att anlända i Bagdad.


Mauger får sällskap av över 100 andra volontärer. De kommer att befinna sig där bomberna faller, enligt Kathy Kelly, en av Voices grundare.


Volontärerna kommer att vara “där vanligt irakiskt folk är – på sjukhusen, på skolorna, broarna och marknaderna”, säger Kelly.


Vid elektricitetsverken, hälsoanläggningarna och vattenverken, alla de områden för infrastruktur som invånarna är beroende av, kommer man att placera sig och rapportera.


Kanske kommer USA att tveka inför flygattacker mot platser där amerikaner och europèer finns, kanske inte. Säkert är dock, att “våra egna” döda framstår som mer verkliga för oss än de “andras”.


Som Mauger noterar: “Det internationella samfundet har fortfarande svårt att bli medveten om de 22 miljoner människor, kollektivt benämnda som Saddam Hussein.”


Som i rubrikerna: “Låt oss ta Saddam” eller “Bort med Saddam”.


Som vore den där Saddam bokstavligen en tumör på den politiska kroppen som kunde opereras bort.


Men genom att göra Saddam till en metafor förnekas verkligheten för miljontals civila som kommer att slaktas tillsammans med honom – alltså de vanliga “collateral damage”.


Mauger hoppas kunna skriva “så mycket jag bara kan, eftersom vi har en skyldighet att förmänskliga deras lidanden och sätta ett ansikte på det här kriget.”


Tiden är fortfarande på hans sida. The Iraq Peace Team stannar enligt Kelly i Irak “tills vi försäkrat oss om att all krigsmobilisering från den amerikanska regeringens sida har utmanövrerats.”


Just nu går kongressens medlemmar med på presidentens önskan om ensidiga attacker – av rädsla för att inte bli återvalda.


Men Nathan Mauger har andra saker att oroa sig för.


“Jag är ingen duvunge, men ung och tillräckligt frisk – jag kan sova varsomhelst, hjälpa till på alla sätt där jag behövs.”


Det enda han inte vill göra? Diskutera vad folk hemma i Spokane tycker om en ung man, på väg ut i krig för obestämd tid.


Och jag förstår honom. Den sortens frågor som ställs av de som ropar att Amerika ska “slå ut Saddam”, förminskar perspektivet.


Och kalkylerar andra människors död som “collateral damage”.

Artikeln publicerad i Hartford Courant, 20 sept. 2002


Översättning: Jan Viklund