“Gandhi, tack gode Gud för att du slipper uppleva detta.”


I Indien har politrukerna begravt honom i historieböckerna. Här hemma, i UNT, begravs han raffinerat i form av en bokrecension på kultursidan.


Det gör ont, mycket ont. Det känns som en dolkstöt i bröstet. Men då påminner jag mig hur det måste kännas för de hungerstrejkande i New Delhi, att dagligen höra premiärminister Vajpayee hyckla om honom sjufalt mer.


“Så länge ickevålds-försvar missförstås på så sätt att det skulle vara en mer passiv form än det militära, bortfaller grunden för att sätta sig in i det”, skriver Arne NÊss i sin senaste bok om Gandhi, en liten skrift som kompletterar hans tidigare större verk. Ändå är det precis den tolkningen som genomsyrar recensionen. Gandhi förvandlad till filosof och “tänkare”. Jag är en praktisk visionär, ingen “mahatma”, upprepade han gång på gång. Men det har ingen orkat lyssna till.


Gandhi såg inga människor som fiender. Däremot verkar recensenten vilja betona sin “huvudfiende”. Först lyfter han dock förtjänstfullt fram saklighetsnormerna i kapitlet om kommunikation och nämner varningarna om tendentiösa omformuleringar av motpartens ståndpunkter. Så här skriver NÊss:

“Vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots det fortsätter vi att argumentera mot T. Det är då inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild.”