Om jag reser, och allt och alla – varje vän, varje träd, hem, hund, ekorre och fågel som jag känt och älskat – förintas, hur ska jag kunna fortsätta leva? Vilka ska jag älska? Och vilka ska älska mig tillbaka? Vilket samhälle tar emot mig, tillåter mig att vara den ofullkomliga människa jag varit här, hemma i Indien?


Så vi stannar. Vi kurar ihop oss tillsammans. Vi upptäcker hur mycket vi älskar varandra. Och tänker, hur synd att dö just nu. Livet är normalt, för att det makabra har blivit normalt.


Medan vi väntar på regn, på fotboll, på rättvisa, fortsätter de gamla generalerna och tv-kommentatorerna att tala om strategiska “första-attacker” och “andra-attacker”, som det gällde ett sällskapsspel med familjen.


Mina vänner och jag samtalar om “Prophecy“, dokumentären om bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Eldklotet. De döda kropparna som fyller floden. Håret och huden som faller av i stora flagor. Det tjocka, förgiftade vattnet.


Den tunga, brinnande heta luften. Cancern, den implanterade genetiska, ett malignt brev till de ännu ofödda. Och särskilt minns vi mannen som bokstavligen smälte in i trappan till en byggnad. Vi föreställer oss, oss själva som sådana skuggor. Jag föreställer mig generationer av tysta skolbarn som pekar på det svarta spåren från min kropp… det där var en författare. Inte Hon eller Han. Utan Det.


Jag är ledsen om mina tankar är förvirrade och osammanhängande. Ibland rent löjliga.


Jag tänker på en liten, blandrasig jycke jag känner. Varje klo på hans tassar har sin egen färg. Blir han också ett radioaktivt spår på en trappa? Min man skriver just nu på en bok om träd. Ett av hans kapitel handlar om hur fikon pollineras.


Varje fikon har sin egen speciella fikon-geting. Det finns nära ett tusen olika arter av getingar, var och en unikt synkron, produkten av årmiljoners evolution.


Alla getingarna förintas. Zzzz. Och min man. Och hans bok.


En nära vän, en aktivist i kampen mot dammbygget i floden Narmada, befinner sig just nu i hungerstrejk. I dag är det fjortonde dagen av hennes fasta. Hon och de andra som fastar tillsammans blir allt svagare för varje dag.


De protestererar mot att regeringen jämnar skolor med marken, kalhugger skogar, förstör handdrivna pumpar, tvingar människor bort från sina byar – för dammens skull. Folket har ingenstans att ta vägen. Så de hungerstrejkar.


Visst är det ett strålande bevis på tro och hopp! Hur rakt och modigt är det inte att i dagens värld, tro på att fredliga protester har betydelse! Men har de? För en regering som kan tänka sig en förstörd framtid, en förstörd värld – vad betyder en förstörd dal eller flod?


Fördrivning, svält, fattigdom, sjukdom – i dag är det bara ämnen för satiriska serieteckningar. Indiens inrikesminister avfärdade nyligen Amartya Sen, nobelpristagaren i ekonomi – nyckeln till Indiens utveckling är inte utbildning och hälsa, förklarade ministern, utan försvaret. (Och glöm inte de viktiga sido-inkomsterna, O Högste…!)


Det han verkligen menade var kanske att Krig heter nyckeln till det som kan avleda uppmärksamheten från fascism och folkmord. Från varje annan fråga som kräver en lösning.


För Vajpayee och Musharraf är Kashmir inget problem. Det är deras perenna och spektakulärt framgångrika lösning. Kashmir är den kanin som de trollar fram ur hatten, varje gång de behöver en kanin. Tyvärr är det en radioaktiv kanin denna gången. Och den löper helt utan kontroll.


Visst, det finns en pakistan-stödd terror i Kashmir.


Men också andra värstingar terroriserar dalen. Där är alla ex-militärer, små-mafiosos, vapensmugglare, korrumperade kriminella lokalpolitiker och tjänstemän på båda sidor om gränsen.


Där är också alla manipulerade, riggade val, dagliga “försvinnanden” och iscensatta “incidenter”.


Och nu har då ropen nått upp i toppen; “Indien är ett Hindu-land”.


Muslimer kan mördas. Och massmördarna ställs inte inför rätta. Tvärtom, de ställer upp i val.


Under tiden bedriver den s.k. “Internationella koalitionen mot terror” krig, och predikar samtidigt återhållsamhet. Medan Indien och Pakistan törstar efter blod, lägger koalitionen i tysthet ut sina pipelines, säljer oss vapen och gör affärer på bägge sidor. Tony Blairs “freds”-visit för några månader sedan var samtidigt en affärsresa för att diskutera en miljarduppgörelse om Hawk-plan till Indien.


I runda tal, för priset av ett enda Hawk-plan skulle Indiens regering kunna förse ca 1,5 miljoner människor med rent dricksvatten på livstid.


“Varför har ni ingen fredsrörelse?” undrar den västerländske reportern troskyldigt.


Min käre vän, hur skulle det kunna finnas en fredsrörelse, när “fred” för folk i Indien betyder den dagliga kampen för överlevnad – för mat, vatten, bostad, värdighet?


Krig, å andra sidan, är något som elitsoldater utkämpar långt borta vid gränserna. Och kärnvapen – nå, det är något som fullständigt ligger utanför de flesta människors fattningsförmåga. Ingen vet vad en atombomb är. Och inte bryr sig om att förklara. Som vår inrikesminister förklarade, utbildning är nu ingen pressande angelägenhet.


Delvis känner jag mig tacksam för att de flesta här inte har en aning om kärnvapenkrigets fasor. Varför skulle de, förutom allt de redan måste gå igenom, behöva genomlida den ångest som oro för den totala förintelsen innebär?


Och ändå, okunskapen är det som som gör kärnvapen så mycket farligare här. Det är den okunskapen som gör talet om “avskräckning” till ett dåligt skämt.


Som avslutning ställer varje journalist frågan till mig: “Skriver du på någon ny bok?” Frågan känns som ett hån. “En ny bok?” Nu?!


När det ser ut som musiken, konsten, arkitekturen, litteraturen – hela den mänskliga civilisationen – inte betyder det ringaste för de monster som styr världen? Vad för sorts bok skulle jag skriva?


Det är inte bara miljontals soldater vid gränsen som just nu lever på helspänn. Det gör vi alla. Det är vad kärnvapnen gör med oss.


Vare sig de används eller inte, bryter de ner allt det som är mänskligt. De förändrar själva meningen med livet. Varför tolererar vi dem? Varför tolererar vi dessa män som använder kärnvapnen för att utöva utpressning mot hela mänskligheten?

Artikeln första gången publicerad i The Nation, 4 juni 2002

Översättning: Jan Viklund