“Vilket krig?” frågar sig den nogranne svensken, som sluppit undan några hundra år. Menar de Afghanistan, Israel/Palestina, eller rentav Irak?” Krig som vi känner till via tv-rutan.


Under andra världskriget pågick slakten inte bara i Europa, det exploderade även på andra håll, i Japan, eller i Afrikas öknar. De som på den tiden ropade stoppa kriget riskerade fängelse, men ingen betvivlade vilket krig man protesterade mot.


När hundratusentals människor i dag med en röst ropar stoppa kriget, är repressalierna något mer förfinade. Har du en affisch mot dödsstraff och med en bild av tidigare texasguvernör George Bush hemma, knackar FBI på och vill ställa några frågor om terrorism. Och fem dagar av arrangemang i Washington – inte bara demonstrationer, utan filmvisningar, seminarier, konserter, ja, även särskilda gudstjänster – har i den allmänna mediebilden mest kommit att handla om att demonstrationerna gick “fredligt” till, utan större sammandrabbningar.


Demokraternas första afro-amerikanska kongresskvinna från sydstaten Georgia, Cynthia McKinney, fick motta jättelika applåder och jubelrop när hon på samma plats som där Martin Luther King jr. hade sin dröm 1964, vid Capitol Hill, deklarerade:


“Vi har samlats idag från alla hörn av nationen för att staka ut en ny kurs, för våra samhällen och för Amerika. För att ta upp striden mot trångsynthet, mot orättvisan, mot fattigdomen, mot kriget. President Bush ockuperar för närvarande Vita Huset på tvivelaktiga grunder. Han är fri att spendera över 4 miljarder av våra skattepengar varje månad på kriget, fri att instifta lagar som berövar amerikanska medborgare på våra grundläggande konstitutionella rättigheter. Men här idag låt oss komma ihåg: En människa kan väcka en krusning på ytan. En krusning kan starta en rörelse. En rörelse kan bli en röst. Och en gemensam röst kan åstadkomma mäktiga förändringar.”