Dagboksanteckning
efter en demonstration i Uppsala 19 april


I GÅR KVÄLL drog ett långt tyst sorgetåg genom stans gator. Trafiken stod stilla. Många som satt där i bilar och bussar förstod nog budskapet. Mitt på Stora Toret stannade det svartklädda tåget i en tyst minut – för de offer som Sharonregeringens krig hittills krävt. I går var det inte vredens utan sorgens manifestation Stor sorg fyllde oss alla. Vredens rop fick vi hålla tillbaka.

Men inom mig bar jag en annan sorg. Varför var vi så få infödda svenskar? Och jag skämdes för det och för mitt lands tystnad. Många gånger har jag tänkt att de flesta i Sverige brukar ställa sig på den svagares sida – att det bara är vår förstockad regering som tiger – men nu är jag inte så säker längre – varför stannar svenskarna hemma framför TVn? Var de så trötta efter veckans arbete att de inte orkade ut i kvällningen? Hur trötta ska då inte de instängda i Jenin vara! Allvaret i dagens händelser har inte blivit tydligt nog – detta är inte den dramatiska höjdpunkten i en thriller på TV – det är inte bara bilder.

Genom att stänga av vår känslighet för andras lidande och oförrätter skadar vi oss själva och vårt eget samhälle. Också därför angår oss Palestina.


När jag sen öppnade UNT i dag – inte en rad – inte en bild. Då stiger vreden och förtvivlan i mig. Ska samma sak upprepa sig? Vi sitter återigen på främre parkett och bevittnar en förintelse. Och vi tiger. Då är det inte så underligt att vår egen regering vågar ta det historiska ansvaret och göra både sig och oss till medskyldiga. Det finns inget förmildrande argument. Så här är det: Regeringen gör oss till medbrottslingar. Och kan göra det. Det är vi själva som ger Göran Persson modet att tiga. För vi säger inte ifrån tillräckligt högt.


Stoppa tigandet! Ty den som tiger nu är medbrottsling.


Den som inte höjer sin röst och protesterar tar på sig en del av ansvaret för denna pågående katastrof.


ElsaMaria Bergström,
Kvinnor för fred i Uppsala