VI ÄR NU INNE på tredje dagen av Sharons nya militärkampanj mot palestinska civila. Med tjugotusen extra-inkallade, ser det ut att bli en lång och blodig sådan.


Ramallah, Hebron och andra palestinska städer mals till småsmulor av de israeliska “försvarsstyrkorna”. Hem vandaliseras, butiker plundras.


Journalister och tv-byggnader är huvudmål. Ambulanser beskjuts, sjukvårdare arresteras, sjukhus stormas.


I går förstördes kontoren och utrustningen för två människorättsorganisationer, LAW och Al-Haq.


Fem palestinska polismän avrättas kallblodigt. Rapporter förekommer om massavrättningar. Sharon kallar det ett krig mot “terrorns infrastruktur”.


MITT I ALLT detta, finns några dussin amerikaner tillsammans med hundratals europèer, i ett internationellt försök att skydda palestinierna och samtidigt vara ögonvittnen till den händelseutveckling som våra vanliga medier nu får allt mindre insyn i.


Fler och fler har de blivit, dessa internationella, som vistats i perioder om allt från några dagar till några månader i taget. De har ingen gemensam officiell status, utan är oberoende egna organisationer, som exempelvis Colorado Campaign for Middle East Peace, eller International Solidarity Movement.


Mesta tiden går åt till att träna sig och palestinierna i fredligt, ickevålds-motstånd. De utländska medborgarnas närvaro har gjort det möjligt för palestinierna att demonstrera mot ockupationen med mindre risk för att bli skjutna.


Förutom den akuta hjälpen, har den internationella närvaron varit ett klart budskap om solidaritet och humanitet för en befolkning som alltmer kommit att tappa tilltron till omvärlden.


SEDAN I GÅR förändrades den rollen dramatiskt. Fångade tillsammans med palestinierna genom det militära övergreppet, befinner sig plötsligt amerikanska och europeiska fredsaktivister i krigets frontlinje. De gör sällskap med sjukvårdspersonal som mänskliga sköldar, i hopp om att avskräcka soldaterna från det vanemässiga skjutandet. Och de använder sina mobiltelefoner för att sända klara bevis på allt det som israeliska militären helst inte vill att du ska få veta.


Nancy Stohlman befinner sig i flyktinglägret Aida som just nu beskjuts av artillerield från tanks, berättar hon. Hur denna beskjutning av ett överbefolkat område kan förhindra självmordsbomber, är bortom min fattningsförmåga. Tillsammans med sitt värdfolk väntar nu Nancy bara på att soldaterna ska storma in.


Inne i lägret stirrar hon på väggen med alla martyrporträtt. En döv pojke ger henne en 25 minuter lång beskrivning av deras död, genom ivriga gester och agerande.


Läs hennes dagbok! »

Jordan Flaherty är i lägret Al-Azzeh i Betlehem, tillsammans med 23 andra volontärer. Jordan rapporterar att han sprang gatlopp dit, utsatt för krypskyttar längs vägen. Det behöver knappast tilläggas, att Jordan och alla de övriga är obeväpnade.


Det här är Jordans andra vistelse i Palestina. Men även om spänningen nu stiger, betonar han att den internationella närvaron inte kommer att sjunka. Snarare tvärtom. En stor värvningskampanj planeras senare i år; “Freedom Summer”, frihets-sommar. Förhoppningsvis kommer den att locka tusentals internationella volontärer till Palestina. Vi behöver bli ännu fler, säger Jordan. Ju fler vi är, desto mer blir vi att räkna med.


För mer information, se:
International Solidarity Movement

Adam Shapiro från Brooklyn, N.Y. förhandlade i tre timmar med de israeliska soldaterna om fri lejd för ambulanser in till Arafats residens, och sitter nu själv fången därinne. Den första ambulansen stoppades och både läkare och sårade arresterades.


DE INTERNATIONELLAS närvaro spräcker den tillrättalagda lögnen om, att detta krig i Mellanöstern är ett krig mellan judar och araber. Det är det inte.


Det är ett krig mellan rasism och rättvisa. Det är därför amerikanska medier (och deras europeiska motsvarigheter, översättarens kommentar) rutinmässigt nonchalerar volontärernas arbete.


Israeliska militären är påtagligt besvärad av deras närvaro. Fransmannen Josè Bovè, McDonalds fiende nummer ett, är också i Palestina. Han arresterades för två dagar sedan och fördes tillsammans med nio internationella och tre palestinier till bosättningarna i Bet-El. I Ramallah råder undantagstillstånd. Ingen vet vad militären kan tänkas göra, när både journalister och volontärer är borta ur bilden.


Shapiro, Stohlman, Flaherty och alla de hundratals fredsaktivister som för närvarande befinner sig i Palestina kan kanske inte stoppa Sharon. Men deras närvaro kan bromsa hans framfart tillräckligt mycket, för att resten av världen – alltså vi – kan hinna stoppa honom i tid.


Vill vi det?

Publicerad i Yellow Times, 2 april 2002


Översättning: Jan Viklund