Gandhian Simple Living & High Thinking for Afghans
När Abdulai frågade 12-årige indiska skolpojken Sevum vad han lärt sig från Gandhi, svarade Sevum: “Enkel levnad och höga tankar!”
Denna korta video (ovan) visar några höjdpunkter från resan till Indien som Afghan Youth Peace Volunteers hade äran att genomföra förra månaden.
Najib
Varför inte fråga oss, om vi, mänskliga varelser, homo sapiens, kan befria våra liv från krig?
Varför kan inte kriget försvinna från gatans ekonomi?
Jag saknar min pashton-vän Najib, den föräldralöse killen som försörjde sitt stilla liv genom att samla sopor och avfall som andra medmänniskor kastat.
Varför kan inte han få leva ett liv utan krigets komplikationer?
Jag undrar var Najib är i dag. Jag undrar var den afghanska själen är i dag.
Fryser ihjäl gör den. Upprörs till döds gör den (över brända Koranen).
Var kan afghanska själen finna skydd från våld och global likgiltighet?
Witness Bahrain www./witnessbahrain.org
En grupp av internationella observatörer på plats i Bahrain inför årsdagen av folkresningen i landet, i februari 2011. Teamet består av advokater, författare och biståndsarbetare från en rad människorättsgrupper och organisationer.
Den 11 februari arresterad säkerhetspolisen i Bahrain sex observatörer, efter en fredlig protest i Manama. Den 17 februari deporterades tre av dem till USA.
I FEM DAGAR var jag i Bahrain för att delta i kvinnornas fredliga protester, innan jag deporterades. Under min vistelse fick jag följa lokala människorättsaktivister till de byar där protesterna pågick och polisen slog till. Varje dag inandades jag stora doser av tårgas och var nära att få tårgaspatroner i huvudet. Varje kväll blev jag vittne till explosioner och den fräna lukten när hundratals tårgaspatroner avfyrades mot byn Bani Jamrah, i närheten till där jag bodde. Invånarna klättrade upp på taken och ropade ”Ner, ner med Hamad!” Som svar bombaderades hela byn med tårgas. Jag gick till sängs hostande, med ögonen rinnande, i förundran över hur människorna kunde uthärda detta.
Tårgas påstås bara användas för att skingra våldsamma samlingar som hotar lag och ordning. Inte mot obeväpnade människor som använder sin yttrandefrihet till att protestera.
Bahrain har den högsta användningen av tårgas per invånare i världen, berättar människorättsaktivisten Nabeel Rajab. Och polisen skjuter inte bara i luften för att skingra folkmassor. De använder tårgaspatronerna som vapen, direkt mot människor och in i husen.
I USA har Miamis förre polischef John Timoney gjort sig känd bl.a. genom sina uttalanden att tårgas aldrig dödat någon. Han borde träffa Zahra Ali, mamman till Yassin Jassim Al Asfoor.
Vid en polisräd mot byn Ma’ameer den 19 november 2011, i jakt på på några personer som ropade slagord mot regimen, sköt man tre tårgaspatroner rätt in i hennes hem.
Hela familen börjad hosta, särskilt 13-åriga Yassin som led av astma. Yassin kunde knappt andas. I panik ropade hans föräldrar efter en ambulans. ”Jag dör, jag dör” grät Yassin på väg till sjukhuset. Han kämpade desperat för att överleva de följande 29 dagarna, innan hans lungor slutligen gav upp.
Kärleksfullt visade Zahra mig foton på Yassin, när han firade sin 14:e födelsedag på sjukhuset. ”Alla läkare och sjuksköterskor älskade honom, sunni, shia, allihop. De var till och med på hans begravning, förklarade hon stolt.
Jag frågade Zahra om hon hade något meddelande till polischef Timoney om tårgas. ”Fråga honom bara om han någonsin förlorat ett barn”, viskade hon.
Timoney borde också träffa föräldrarna till 14-årige Ali Jawad al-Sheik. Han dog inte genom inandning. Nej, han dödades den 31 augusti 2011, när polisen sköt tårgas mot protester ungefär 20 meter längre bort. En patron slet sönder pojkens ansikte. Obduktionen hävdade att dödsorsaken var ”okänd”.
Samma sak hände exakt fyra månader senare, när 15-åriga Sayyed Saeed Hashem dödades. Polisen använde sedan tårgas för att skingra sörjande vid Sayyeds begravning.
Faisal Abdali, en affärsman som bor vid infarten till Sitra, skulle också vilja byta några ord med polischefen. Han är rasande, kräver rättvisa och att ansvariga ställs till svars.
Under flera månader har polisen beskjutit hans hem i Sitra. För varje gång han klagat, har attackerna blivit värre nästa dag.
Faisal hade tejpat igen alla fönster och förseglat luftkonditioneringen för att hålla ångorna ute. Den 27 januari sköt polisen tårgas in i garaget. När Faisals hustru öppnade garageporten, fyllde ångorna hela huset. Alla drabbades, inte minst Faisals far – en frisk 58-åring. Han började kräkas, och gick till sängs tidigt i hopp om att han skulle må bättre nästa dag. När Faisal öppnade sovrumsdörren nästa morgon låg fadern på golvet. Fem dagar senare var han död. Läkaren sade att han dog av tårgas, men fick inte skriva det i hans dödsattest.
Faisal visade mig ett tiotal av de kapslar som skjutits in i deras hus Tre av dem kom från Combined Systems, Jamestown, Pennsylvania, USA och tre från fabriker i Brasilien. Övriga hade inga markeringar alls. Faisal trodde att de omärkta var de mest giftiga.
En doktor beskrev och visade de olika typer av gaspatroner hon funnit, för Physicians for Human Rights (PHR). “[Det var] en vit gas och en gul, men jag märkte även en tredje, blå gas på avstånd. De känns som ett gift, som tusen knivar och nålar över hela kroppen, vilken typ av tårgas är tänkt att påverka människor på detta sätt? Jag har har haft patienter r i ett tillstånd av krampanfall som aldrig tar slut.”
Andra läkare i Bahrain har också noterat ovanliga symptomer. Men hälsoministeriet har nekat läkarna tillstånd att undersöka patronerna.
Eftersom de långsiktiga effekterna av långvarig och upprepad exponering för tårgas aldrig studerats, har läkare och miljöaktivister i Bahrain börjat oroa sig för vilka effekter denna upprepade exponering för kemikalierna kan ha på den allmänna befolkningen.
Den 26 januari 2012 riktade Amnesty International en uppmaning till Bahrain att undersöka 13 dödsfall till följd av tårgasbeskutning från säkerhetsstyrkor.
Miljöaktivist Moh’d Jawad Fursan berättade för mig att det inte finns några exakta uppgifter om hur många människor som dött av tårgas, eftersom läkarna inte får redovisa detta som dödsorsak. Han uppskattar att fler än 13 människor har dött och tusentals drabbats, särskilt ungdomar och äldre. Fursan säger också, att missfall och dödfödda barn har ökat samt fruktar även fler fall av cancer.
Dagen innan jag utvisades från Bahrain, besökte jag en fattig boplats, där 44 personer samsades. De hade ett litet, fönsterlöst täckt rum för småbarnen, som de kallade det ”säkra rummet”. Där fanns en mor, ammande sin två veckors baby, en baby till och en två-åring. Detta ”säkra rum” ångade av tårgas, precis som den övriga boplatsen. Barnen skrek, deras ögon var röda och svullna, huden full av utslag. ”Men vad kan vi göra?” suckade den unga modern. ”Vi har ingen plats att skydda våra barn. Ingen plats att gömma oss.”
Polischef John Timoney, jag föreslår att ni gör ett nytt studiebesök till Bahrain. Inte under överinseende av regimen, utan under ledning av Bahrains invånare. Jag föreslår också att ni skänker de blodspengar ni erhållit från Bahrains regim, till en fond för alla tårgas-offer.
UNDER FÖRRA ÅRET, 2011, förlorade så många som 3.021 människor sina liv i Afghanistan. Det är rekord under den över tio år långa ockupationen. Afghaner som riskerar sina liv borde få föra sin talan vid de pågående förhandlingarna, som ironiskt nog samordnas av samma aktörer som dödar dem.
Men fatalt nog har över 30 miljoner människor i Afghanistan ingen talan under dessa förhandlingar, ingen av dem finns representerade vid förhandlingsbordet. Rutinmässigt har ockupationsmakten och det afghanska styret lämnat dem utanför.
Uppvaknandet på gatorna i Tunisien, Egypten, Syrien, Bahrain, Grekland, Spanien, Chile, Mexiko och Wall Street, vittnar däremot om att världens medborgare fått nog: ”Vi har en röst!” är deras budskap.
Afghan Youth Peace Volunteers sätter sin tilltro till det växande nätverket av beslutsamma människor runt om i världen – från USA, Kanada, Sverige, Australien, Singapore, Kambodja, Vietnam, Tyskland, Italien, södra Sudan, Sydafrika, Rwanda, Demokratiska republiken Kongo, Egypten, Israel och Palestina, Danmark, Polen, Tjeckien, Frankrike, Mexiko, Pakistan, Irak, Iran, Indien och många fler länder – som runt den 21:a varje månad diskuterar den framtida utvecklingen vid direktsända internationella telekonferenser på nätet.
VI SER DESSA SAMTAL som vårt samvete, vårt gemensamma civila motstånd, vår uttalade solidaritet, vår delade smärta och vårt aktiva deltagande i ett globalt uppvaknande i spåren av Occupy! Vi vill rikta en maning till världen att Ockupera Afghanistans Etervågor!
Vid ett av dessa samtal för två månader sedan förmedlade Ms S. en ung egyptisk aktivist, hur hon förut aldrig kunnat drömma om att den dagen skulle komma, när vanliga egyptier skulle komma över sin hopplöshet och stå enade tillsammmans. Men, fortsatte hon, vår mänskliga hopplöshet är också er mänskliga hopplöshet som afghaner, så vi måste stå enade med er! Vi kämpar med samma grundläggande problem.
Vad vill 30 miljoner afghaner? Har någon frågat oss?
Varken den afghanska regeringen, talibanerna eller de USA-ledda Natostyrkorna har brytt sig om att lyssna till det afghanska folkets klagomål, från deras relativa trygghet bakom taggtrådsmurar och bombsäkra inhägnade värld.
Vet överhuvudtaget världen att de flesta vanliga afghaner är in till döden trötta på krig, att de avskyr alla mördare – precis som varje normal människa gör – oavsett om mördaren är taliban, en krigsherre, kriminell, pakistanier, arab eller amerikan, eller en Isaf-soldat från något av de 49 länder som ingår i Natos ockupationsstyrkor i Afghanistan?
Kan någon föreställa sig överlevnads-smärtan av att behöva välja mellan det minst dåliga av alla dåliga alternativ?
Ja, för vissa afghaner kan Nato-koalitionen betyda det minst dåliga alternativet. Men det kan i så fall jämföras med att behöva välja mellan Libyens milis med sina Nato-anhängare eller Khadaffi. Eller kanske som att välja mellan en av republikanernas miljardärer eller president Obama.
Vet världen hur pressande livet är för de 35 procent som lever under fattigdomsstrecket i Afghanistan? Eller en lika stor andel arbetslösa som har att göra med en av de mest korrupta regeringarna i världen?
I vilkas intressen hålls de pågående förhandlingarna mellan USA och talibanerna?
Obama-administrationen vill vinna valet i år. Även om ockupationen av Afghanistan inte är en huvudfråga, vill man se ett “segerfyllt återtåg” – och samtidigt behålla en långvarig militär närvaro.
USA:s regering förlitar sig på att amerikanska medborgare – och omvärlden – tror att ”kriget utkämpas mot terrorister” för USA:s och världens säkerhet. Utrikespolitiska och militära strateger hoppas också på en fortsatt apati och okunskap bland medborgarna, om farorna med att förhandla med talibanerna om ett amerikanskt ”segerfyllt återtåg”. USA verkar högst villiga att låta flera av talibanerna inneha politiska poster i den afghanska regeringen efter 2014.
Det långsiktiga intresset för USA och Nato i Afghanistan, inklusive regional kontroll i synnerhet när det gäller relationerna med Kina, Ryssland, Pakistan och Iran, kan säkras genom undertecknandet av det Strategiska Partnerskaps-avtalet mellan USA och Afghanistan, om etablerandet av gemensamma militärbaser bortom 2014. Den 14 februari förklarade USA:s försvarsminister Leon Panetta att det bara var fråga om veckor innan avtalet är i hamn.
Amerikanska militären har efterlyst “framgångsrapporter” om utvecklingen i Afghanistan, för att kunna utmåla samma ”seger” som i Irak för väljarna. Istället har internationella Röda Korset
rapporterat om den värsta säkerhets-situationen på trettio år, FN har rapporterat om en 39-procentig ökning av våldet, och nyligen blottade överstelöjtnant Daniel Davis den stora klyftan mellan den amerikanska regeringens falska påståenden om militära framgångar, och den “urusla faktiska verklighet” han bevittnade i intervjuer med 250-talet soldater i tjänst.
Oroad av denna rapport vill försvarsminister Panetta tillsätta en “oberoende utredningsgrupp” för att utvärdera den amerikanska strategin.
På liknande sätt, vill Afghan Youth Peace Volunteers föreslå en global kommission som utreder krig som politisk metod. En kommission som kan studera följdverkningarna av 10 års ockupation och krig i Afghanistan som exempel. Kostnaderna i mänskligt liv och resurser – för att bara mynna ut i förhandlingar som utesluter det allmänna intresset hos det afghanska folket.
En 12-årig pojke lämnar Afghanistan på egen hand
och färdas genom åtta länder för att undkomma kriget.
Gulwali Passarlay berättar sin historia för Mitra Qayoom.
DET SÄGS att kriget för människor närmare varandra eftersom du plötsligt befinner dig bland människor med olika bakgrund och klasstillhörighet. Du är inte längre dotter till en general inte längre en respekterad läkare eller lärare. Du är precis som alla andra, eftersom kriget inte gör skillnad på hudfärg, ras eller status. Men kriget skiljer dig också från dem du älskar, allt du en gång arbetat så hårt för försvinner framför dina ögon, och det svåraste beslut du någonsin haft att göra var att säga farväl till ditt land, utan att veta om du någonsin kommer tillbaka .
Krigshärjade Afghanistan har förvandlats till ett bräcklig och instabilt land. Men vilka är de mest sårbara offren för krig?
En Unicef-rapport för två år sedan beskrev Afghanistan som världens farligaste plats för ett barn. Färsk statistik visar att från och med januari förra året fram till september dödades eller skadades 1.600 barn. Det är en 55-procentig ökning jämfört med föregående år. Afghanistan rankades också som det andra farligaste landet, efter Kongo, för kvinnor att leva i.
Miljontals afghaner har tvingats på flykt som en följd av det pågående kriget. Några lämnade landet under den ryska invasionen, en del flydde under inbördeskriget och andra under talibanstyret. Landet befinner sig nu under USA:s och NATO:s ockupation, som hävdades skulle medföra fred och stabilitet efter talibanernas fall. Om så var fallet, hur kommer det sig att många afghaner, särskilt unga människor, fortfarande lämnar landet?
För några månader sedan lärde jag känna en ung afghansk pojke, Gulwali. Vi fick god kontakt och skrattade och skämtade i väntan på resten av gruppen. Men jag anade att det fanns mer bakom Gulwali uppriktiga och ungdomliga leende. När han sedan berättade sin historia för mig uppdagades en chockerande, om inte överraskande sanning. Gulwali var den perfekta förmedlaren om varför så många afghaner lämnar landet.
När jag frågade Gulwali varför han lämnade Afghanistan, svarade han:
“Efter 2005 blev allt mycket värre och de flesta skolorna stängdes på grund av striderna som blev intensivare där jag bodde (nära Tora Bora). Jag hade två val, att ansluta mig till talibanerna (precis som mina farbröder) eller ansluta mig till den afghanska armén under NATO-truppernas befäl. Detta är skälen till varför de flesta unga människor lämna Afghanistan i dag.
Min mamma tog beslutet att jag skulle lämna Afghanistan. Det var inte möjligt för mig att gå i skolan på grund av mina farbröders samröre med talibanerna, som satte våra liv på spel. Några nära medlemmar i min familj dödades också i kriget och min mamma ville inte att det skulle drabba mig. Detta var inte ett lätt beslut för min mamma att göra, att skicka iväg hennes tolvåriga son, ensam, utan att veta om hon någonsin skulle få se honom igen.”
Fortfarande med ett leende på läpparna berättade han hur hans far var en läkare som arbetade i Shirzad-distriktets sjukhus, Nangahar-provinsen, samtidigt som han drev egen kirurgi-verksamhet. Gulwali och hans bröder gick i skolan och han hjälpte även sina farföräldrar att ta hand om sina får, getter och kor. “Jag studerade till att bli skräddare, som mina farbröder och från min synvinkel som barn, var allting underbart, trots att landet styrdea av talibanerna. I dag inser jag hur hårt livet var under talibanregimen, särskilt för kvinnor.”
Gulwali fortsatte sin berättelse:
“Efter USA:s invasion förändrades livet till det sämre. Varje natt hörde jag det ständiga ljudet av vapen, raketer, flygplan och helikoptrar. Kriget fick oss till slut att lämna vår by, men vart vi än kom var situationen densamma. Min morbror (nu en medlem av talibanerna) slogs vid frontlinjen, och min far skötte om de sårade (civila). Men jag följde med kvinnor och barn till Jalalabad, eftersom det var lite säkrare. Mitt hus kunde bli plundrat minst två eller tre gånger i veckan av soldaterna, där alla, inklusive kvinnor och barn hölls under pistolhot. De hittade aldrig något, men lämnade oss omskakade och traumatiserade.”
Jag har hört så många fruktansvärda berättelser om afghanska flyktingar som har flytt kriget, försökt korsa gränser för att nå sina slutdestinationer. Jag har hört historier där mödrar har förlorat sina barn medan de passerar floder, familjer packade i små behållare, som har dött på grund av brist på syre, och många har förlorat sina liv när de som korsat djungler, attackerats av djur, alla i hopp om en nytt och bättre liv utomlands.
Gulwali sa att det tog honom ett år att nå Storbritannien, ensam, vid en ålder av 12 år. Jag bad honom berätta mer om resan:
“Jag var mycket ledsen över att lämna min familj och mycket rädd eftersom jag inte visste vilka faror jag skulle möta. Jag färdades genom flera länder: Iran, Turkiet, Bulgarien, Grekland, Italien och Frankrike. Från Frankrike fortsatte jag till Tyskland och Belgien, där jag greps och skickades tillbaka till Frankrike. Jag greps så många gånger, i varje land, och det var mycket skrämmande eftersom jag inte kunde språken.”
När Gulwali berättade om sin resa, påminde jag mig den tid då vi först lämnade Kabul, i början av inbördeskriget. Jag mindes hur min pappa hyrde en coach och vi tog oss till Pakistan. Halvvägs mellan Kabul och Torham-gränsen stannade vi för en vilopaus i skuggan av bergen.
Jag gick till strandkanten med mamma för att tvätta oss, det var en mycket varm dag. Någon minut senare hörde jag en mansröst bakom oss som svor åt min mamma. Jag vände mig om och såg en Mujahid rikta geväret mot mamma och förklara att han skulle skjuta henne eftersom hon tagit av sig slöjan. Efter att ha skjutit henne skulle han skjuta mig också, fortsatte han och riktade geväret mot mig. Mamma grät och vädjade att han skulle låta oss gå och att hon aldrig skulle ta av sig slöjan igen. Så småningom lät han oss gå och vi återvände gråtande. Vi berättade aldrig för min pappa om vad som hänt och varför vi båda kommit tillbaka så upprörda.
Vi fortsatte vår färd och det blev mörkt nu. Vi såg en familj som låg och grät vid kroppen av en kvinna, klädd i en blå burqa med handen på sin axel. Vi tog upp familljen i vår buss. Kvinnan satt framför mig och jag kunde se blodet rinna ner för högra skulderbladet, och färga hennes burqa. Hon hade mycket ont och skrek. Jag frågade min mamma vad som hänt med henne, men hon svarade bara att jag skulle sluta ögonen och sova. Jag minns hur upprörd jag var, men minns inte om det berodde på hennes outsägliga smärta eller för att ingen hjälpt henne. När jag vaknade hon och hennes familj var borta.
Vi nådde till slut den pakistanska gränsen bara för att få reda på att det var stängd till nästa morgon. Vi blev tvungna att tillbringa natten vid gränsen. Min mamma lade ut en matta för oss att sova på. Jag minns att jag låg på rygg och såg på stjärnorna i den mörka himlen och tänkte att det var så vackert. Nästa morgon när vi vaknat, fann vi att de flesta av våra ägodelar var borta (TV, stereo och video). Min pappa fick aldrig reda på vem stal dem. Så småningom öppnades gränsen och vi var på väg till Islamabad.
Alla dessa händelser i mitt liv inträffade på mindre än 48 timmar. Så jag var mycket intresserad att höra fortsättningen om Gulwalis resa.
“Jag såg kroppar av människor som hade dött på vägen. De hade försökt göra samma sak som jag, men var inte så lyckligt lottade. De fick aldrig leva för att se sina drömmar gå i uppfyllelse. Smugglarna vi betalade för att få oss över gränserna var grymma och hjärtlösa.
Jag använde många former av transportmedel under min resa: bil, skåpbil, lastbil, häst, cykel, båt, buss, tåg och naturligtvis till fots. Min tågresa från Italien till Frankrike var mycket förvirrande eftersom jag inte förstod språket så jag hade verkligen ingen aning om var jag var. Min resa med båt var skrämmande, men att färdas längs motorvägen i hög hastighet och klamra sig fast på undersidan av en lastbil var minst lika farligt. Jag hade dött om jag förlorat greppet.
En av de mest skrämmande ögonblicken i min resa var när jag var tvungen att korsa havet från Turkiet till Grekland. Jag packades in i en liten båt med många andra. Vi hade varken mat eller vatten. Det stormade på have och många gånger tänkte jag att jag skulle dö. Vi var tvungna att hålla oss under däck ifall polisbåtarna som patrullerar området skullle se oss. Vi fick inte röra oss, inte ens gå på toaletten.
Jag reste i alla väder – under den brännande solen, över iskalla berg och genom hällande regn. Jag bar väldigt lite kläder med mig, så jag var ofta kall och blöt.
Bristen på mat gjorde mig ofta sjuk. Jag tillbringade många dagar och nätter i fängelseceller och bodde i områden som vi kallade för ‘djungeln’ med hundratals andra asylsökande, där vi delade det lilla mat vi hade.”
Efter att ha lämnat Gulwali den kvällen kände jag mig väldigt ledsen och kunde inte sluta tänka på honom och många andra unga afghaner som har och fortfarande går igenom samma resa i hopp om ett bättre liv. Jag var ändå lyckligt lottad som hade mina föräldrar med mig under flykten.
Unga pojkar lämnar Afghanistan i dag, eftersom, som Gulwali säger, de vill undvika rekrytering av talibanerna, eller det trauma de går igenom när deras hem plundras, för att undvika döden som lurar i varje hörn, på grund av bristen på utbildning och fattigdom. Föräldralösa barn på flykt är också sårbara för sexuella övergrepp.
Nya incidenter som den i vilken amerikanska trupper urinerat på dödade afghaner (påstådda talibaner) och våldtäkt av två afghanska barn av brittiska soldater, är bägge tecken på katastrofala misslyckande i det så kallade “kriget mot terrorismen”.
“Efter ockupationen har hundratals oskyldiga afghaner förlorat sina liv, många av dem kvinnor och barn. Byar som har förstörts har gjort människor hemlösa och barn föräldralösa. Det har inte skett någon förbättring i mänskliga rättigheter eller kvinnors rättigheter som utlovats av USA / NATO. ”
Afghaner har hållit flera demonstrationer för att visa sin frustration med både den afghanska regeringen och de västerländska trupperna. Demonstrationerna är ämnade att låta världen få veta att afghanerna har fått nog. Vid 10-årsdagen av ockupationen förklarade en av demonstranterna: “Det är nu 10 år sedan denna ockupation av Afghanistan. Vårt folk har lidit, stabiliteten har minskat och fattigdomen ökat. Det är de enda resultaten. ”
Demonstranterna anklagade också USA för massaker på civila och fördömde president Hamid Karzai som en marionett till Washington. Gulwali Passarlays dom över ockupationens öde är tydlig:
“Den enda vägen till fred i Afghanistan är ett fullständigt tillbakadragande av alla utländska trupper. Låt afghanerna själva bestämma och arbeta fram en lösning för sin egen och Afghanistans framtid.”
Artikeln ursprungligen publicerad på www.counterfire.org.
Mitra Qayoom arbetar för Afghans for Peace i Storbritannien.
DET ÄR Alla Hjärtans Dag, och öppnar du den lilla tecknade filmen på Google får du upp en sentimental animation med Tony Bennett som sjunger “Varför kan jag inte smälta ditt kalla hjärta.”
Här i Dubai, där jag inväntar visum för att besöka Afghanistan, är vädret redan varmt och fuktigt. Men mina väskor är packade med tröjor eftersom Kabul fortfarande genomlider den mest kalla vintern på 20 år. För två veckor sedan frös åtta barn till döds i ett av de växande flyktinglägren med alla de familjer som flytt från striderna i övriga provinser. Sedan den 15 januari har minst 23 barn under fem år frusit ihjäl i lägren.
Och för drygt en vecka sedan tände åtta unga fårherdar, den äldste 14 år, en eld för värma sig, vid den snöbetäckta bergssidan i Kapisa-provinsen. Franska trupper såg elden, handlade enligt officiella källor på ”felaktig information”, och de åtta unga pojkarna dödades i två på varandra följande flyganfall. Det vanliga fördömandet från lokala myndigheter och det västerländska beklagandet följde.
Så jag funderar lite över värme. Vilka vi delar den med. Och vilka som lämnas ute i kylan.
Min resa är oväntad och plötslig. Jag hade tänkt tillbringa veckan hemma i Chicago när jag fick erbjudandet att följa med en grupp civila observatörer av mänskliga rättigheter till Bahrain inför 1-årsdagen av den brutalt nedslagna folkresningen.
Bahrains myndigheter vägrade utfärda visum, så jag hörde med Afghan Youth Peace Volunteers om jag kunde ändra mina planer och tillbringa kommande veckan med dem.
Deras lägenhet där vi bodde tidigare har varit utan el under flera dagar. Rören har frusit, så det blir inget rinnande vatten. Men trots kylan är det bra att träffa dem just nu, när tolv av dem är där under skolans vinterlov, inklusive de två 14-åriga pojkar jag inte fick möjlighet att träffa senast. De har tillbringat senaste året hemma i Bamiyans bergsbyar och försörjt sina familjer som herdepojkar.
Pappan till en av dem lämnade familjen för att söka arbete och bor nu i Iran. Min unge vän hör inte av sin pappa så mycket, men jag undrar vad han tänker nu när kriget hotar att utvidgas även dit. Hans mamma tvättar kläder för att få ekonomin att gå ihop, men med en svag arm på grund av polio, är det svårt att tjäna tillräckligt. Hennes son är en skärpt och utmärkt elev, men hon tvingades be honom sluta skolan och börja arbeta heltid. De äldre medlemmarna i Afghan Youth Peace Volunteers har ansträngt sig hårt för att hitta olika jobb åt honom i flera butiker, i hopp om att skjuta upp den dag då han måste börja valla får på heltid som herde.
Som av en slump har jag nyligen läst om en annan ung man på utbildning för arbete i fjällen. Artikeln från vänner jag nyss lämnat i Colorado Springs börjar:
Menige soldat Josh Harris drog handtaget på sin granatkastare, lutade sig tillbaka och spanade genom vindrutan. Hans order var tydliga. Ok, hade befälet Michael Breton sagt en stund tidigare. “Det finns en glassbil ute. Slå ut den.” Med tummarna mot avtryckaren på sin MK19 – en kulspruta försedd med granater istället för kulor – avfyrade han fyra träningsgranater längs den 300 meter långa träningsbanan vid Fort Carson.
Carson GIs learn last-minute skills for Afghanistan (Colorado Springs Gazette, Feb 12, 2012)
Detta är sista-minuten-träningen som soldaterna genomgår innan de skeppas iväg med Ford Carsons fjärde stridsbrigad. ”I mars”, fortsätter reportern, “kommer Harris troligen att avlossa granaterna längs bergssluttningarna i östra Afghanistan.”
Var och en vet att dessa attacker kommer att döda civila – de kommer att döda barn. Om du avfyrar tillräckligt många kulor där det finns barn kommer du till slut att träffa några av dem. Nyligen beskrev filmaren John McHugh sina tolv dagar som kompakt inbäddad reporter under ”Operation Mace” i Nuristans provins:
Under min vistelse blev jag vittne till den enorma eldkraften hos amerikanska militären i strid. Med helikoptrar och attackplan fälldes 19 bomber, två Hellfire-missiler, 205 raketer, ett kulregn av 500 salvor på 20 millimeter och 210 omgångar från en 30-millimeters kanon. Man avfyrade även 3.750 salvor från 50-kalibers maskingevär. Och ändå kunde man bara en enda gång bekräfta att man dödat en talibankrigare.
McHugh rapporterade detta för Mellanösternbaserade Al-Jazeera.
Skulle västerländsk media brytt sig om att nyhetsbevaka detta?
DET ÄR svårt att begripa den stora likgiltigheten hos västerlandets åskådare till vad deras militärer gör i Afghanistan – likgiltigheten inför alla förlorade liv, söndertrasade framtidsdrömmar, familjer och vänskapsband och älskade relationer slitna isär – något som kommer att upprepa sig i nästa land vi kommer överens om att ödelägga, och nästa. För just på grund av vår apati blir det lättare för den militära och politiska eliten. De räknar med vårt tysta samtycke, där vi blickar ut över en värld som beskrivs som barbarisk och förvildad och dum (till skillnad mot oss), driven av en skrämmande fundamentalism (till skillnad mot oss) och ständigt våld.
Vi invaggar oss själva i den tröstande illusionen av att vi utkämpar humanitära krig, och sedan förundras vi över varför människor inte är mer tacksamma. Medan vi betraktar oss själva som exceptionellt fina och ädla, förlorar oss i en förnekelse förklädd till civiliserad dygd, nynnar vi med den förbryllade Tony Bennet:
I tried so hard my dear
to show that you’re my only dream
Yet you’re afraid each thing I do
is just some evil scheme.
A memory from your lonesome past
keeps us so far apart.
Why can’t I free your doubtful mind,
and melt your cold, cold heart?
Kylan sitter i ryggen. Hukande…
Under januari dog 40 nyfödda barn i sydöstra Khost-provinsen i Afghanistan.
I Kabul fryser tiggare ihjäl på gatorna.
Fattigdom är det värsta sortens våld, konstaterade Gandhi.
Den 30 januari var det 64 år sedan tre skott avslutade hans liv.
Dessa var hans enda ägodelar.
“Världen har tillräckligt för var och ens behov.
Men inte för varje människas girighet” tillade han.
Du bestämmer inte hur eller när du ska dö.
Men du kan välja hur du ska leva ditt liv.
- Tänker ni närvara vid London-konferensen i västerländska kläder, Mr. Gandhi?
- Självfallet inte. Då skulle jag se artificiell ut.
Hade denna späda ödmjuka gestalt haft en chans att höras i dagens artificiella oväsen?
Gapet mellan “väst” och “öst” vidgas alltmer.
Medan medelsvensson får sin världsbild via Aktuellt och Mats Knutsson
ser grannen på senaste nytt från Al-Jazeera.
I lördags demonstrerade man i drygt 60 städer i USA och flera andra länder
mot ett anfall mot Iran – Något så katastrofalt vansinnigt att det är fullt tänkbart,
skriver mångårige Mellanöstern-journalisten Robert Fisk:
Natten före Gandhis dödsdag befann jag mig mitt i en folkmassa under en missilattack. Enorma glödande explosioner, lemlästade brända kroppar överallt. Fasansfulla skrik. När jag vaknade, var det ännu svårare att uthärda den svenska tomgången som om ingenting i världen hade hänt.
Hoppet och vänskapen står några afghanska ungdomar för. Afghan Youth Peace Volunteers under varsam ledning av Dr. Hakim.
I EN MÅNAD har Faiz Mohammed, Abdulai, Ali och dr. Hakim varit på turné i Indien, på inbjudan av den indiska hjälporganisationen Ekta Parishad.
- Vårt mål är att lära oss att mobilisera en ickevåldsrörelse i Afghanistan, på samma sätt som Gandhi lyckades, förklarar Faiz i en intervju för the Times of India. Med på resan var även Kathy Kelly från USA, trefaldigt nominerad till Nobels fredspris för sitt livsverk i bl.a. Irak, Afghanistan, Palestina och Latinamerika, samt Maya Evans, mångårig fredsaktivist från Storbritannien.
Dr. Hakim berättar på Afghan Youth Peace Volunteers hemsida om sista etappen från turnén:
Efter 20 timmars sömnlös tågresa i nerkylda sovvagnar nådde vi Ahmedabad den 18 januari. Det var i Ahmedabad som Gandhi startade sina första två ashram 1917, samt den stora Saltmarschen 1930. Vi tillbringade de närmaste dagarna med folket i byn Demar, ca 40 km från Ahmedabad. I Demar livnär man sig på jordbruk och boskap, bomullsodling och komjölk.
Sortering av bomull.
Tillsammans med 15 volontärer från Indien, Bangladesh och Danmark, samt 40 högskolestuderande från Gandhinagar International School, lyssnade vi på bybornas önskningar.
De tre främsta var:
1. Tillräckligt med rent dricksvatten och vatten att använda till jordbruket.
2. Bra undervisning för ungdomarna.
3. Reparationer av en väg som förvandlats till lera av regnet, där kvinnorna riskerade att ramla när de bar mjölkbehållarna på sina huvuden.
Den sista dagen vid vårt besök lyckades vi genomföra vägreparationen tillsammans med byborna!
Ali hjälper till med vägreparationen i Demar.
Maktens folk samlar på sig sina förmögenheter, medan vanligt folk kämpar med sina basbehov.
Ännu är vanligt folk runt om i världen inte tillräckligt förbundna med varandra för att gemensamt ta itu med denna orättvisa.
“Visst är livet kort. Och vår tid är knapp. Eller hur?” frågade jag immigrationskontorets tjänsteman Mr. Kumar vid Gandhi International Airport, när vi skulle resa hem.
Han svarade: “Jag såg en video häromdagen, ‘Intervju med Gud’, där Gud hade lagt märke till tre saker:
1. När Människan är ung, vill hon snabbt bli vuxen. När Människan blivit gammal, vill hon förbli evigt ung.
2. I sin ungdom tillbringar Människan sitt liv med att tjäna pengar. På sin ålderdom använder Människan sina pengar till att tjäna sitt liv.
3. Som unga lever vi som om vi aldrig ska dö. Sedan dör vi som om vi aldrig levt.
Livet är flyktigt. Nu är vi tillbaka i vårt kalla snöiga Kabul.
Där den globala eliten fortsätter förhandla bort våra liv!
Det finns inga genvägar. Knyt globala kontakter. Handla revolutionärt!
Faiz, Abdulai och Ali tillsammans med volontärer från Bangladesh, Danmark och Indien.
Entrén till Gandhis Sabarmati Ashram.
Notera att en bokstav i varje ord tillsammans bildar INDIANS.
Tidningsartikeln om Afghan Youth Peace Volunteers i the Times of India.
Livets Mest Angelägna Fråga:
Vad Gör Du För Andra?
Darkness cannot drive out darkness;
only light can do that.
Hate cannot drive out hate;
only love can do that.
- Dr. Martin Luther King Jr.
(January 15, 1929 – April 4, 1968)
Det viktiga med framtiden är inte vad som ska hända.
Utan vad vi bär av framtid i våra Hjärtan och i våra Liv.
Kjell Sundberg
“Jag undrar om arbetarrörelsen skulle vilja vara snäll och rädda mig…”
Egenskaperna hos den arbetarrörelse som Kjell Sundberg betraktade 1978 ha blivit till en norm. Även inom den brokiga svenska fredsrörelse som teoretiskt kan konferera om vapensystem, militärallianser, pågående och kommande krig – utan att någonsin själva behöva se döden i vitögat. Som inte ens klarar av att se in i ögonen på alla de som lyckats överleva fasorna…
Läs mer: gandhitoday.org/blog/2009/11/oppet-brev-till-rorelsen
I ONSDAGS, den 28 december på Värnlösa Barns Dag, var huset fullt på Alsike Kloster och klostersystrarnas traditionsenliga julfest. Luciatåg med barn från världens alla hörn, mat från världens alla hörn, samt en tomte från granngården med klappar till alla barnen ur en till synes bottenlös säck.
Fjärde dagen efter jul, Värnlösa Barns Dag, uppmärksammas inte särskilt mycket i vår kristna tradition. Dagen då enligt Bibeln konung Herodes lät ha ihjäl alla förstfödda i Betlehem. Likt dagens alla oräkneligt försumbart offrade barn i ockupationernas Afghanistan, Irak eller Gaza.
Från Melbourne i Australien kommer denna hälsning där man varje år genomför en procession mitt under mellandags-rean, för att påminna om att vår livsstil och överkonsumtion inte är värt det pris som betalas av dessa våra medmänniskor.
Och från Kabul kommer ännu en varm hälsning från en kall vinter i Afghanistan.
Vår lägenhet saknar både uppvärmning och varmt kranvatten. Om natten virar vi in oss i filtar, täcken och sovsäckar, och västerlänningar, ovana vid kyla inomhus, bär minst fem lager av kläder under dagstiden. Kranvattnet är förorenat, elbristen konstant och internetförbindelsen sporadisk, men jämfört med alla som lever i Kabuls flyktingläger bor vi ombonat.
Dessutom håller vi oss varma i känslan av ett gemensamt syfte, vårt humör är på topp medan vi utforskar och bygger relationer som en modell och ett hopp för oss om en fredlig framtid, i dessa mörka krigstider.
Varje dag ägnar vi oss åt att utväxla informella språklektioner, pashto, dari och engelska. Jag upplever en intensiv tacksamhet inför möjligheten att vara en del av denna alltför ovanliga gemenskap.
Vi skapar våra egna hopp. Det är en kall värld, men arbetet med att föra varandra igenom den, är själva uppvärmningen.
I det stora skådespelet Allt Ljus på Västvärlden & Sverige fungerar afghaner som statister, etiopier som statister, ja t.o.m. palestinier som statister. Världen som en “smorgasbord” av händelser, vi kan betrakta. På avstånd.
Om fler tog chansen att på riktigt lära känna alla de påstår sig “känna så varmt för”, slapp vi kanske fler Etiopien-Svenskar & Svenska Afghanistan-soldater.
Make Peace your Resolution. Gör Fred till Ditt Nyårslöfte, hälsar Global Days of Listeninginför årets sista direktsända telekonferens.
DIREKTSÄNDNING 1 januari 04.00 – 04.00 (svensk tid)
Ta chansen.
Delta i det oförglömliga internationella samtalet som pågår hela dygnet på Nyårsafton.
Nyårsaftonen 2010 förutsåg rösterna under samtalet den kommande Arabiska våren.
Är du inte nyfiken på vad röster från Afghanistan, Irak, Egypten, Jemen, Sudan, Palestina, Burma, Etiopien och runtom i världen, har för tankar om framtiden 2012?
Ett Gott Nytt Solidariskt År
önskar Jan Viklund & Gandhi Today
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
(Hastings & Saint Leonard’s Observer, 16 dec. 2011)
En förkämpe för fred har rest till Afghanistan för att träffa människorättsaktivister och flyktingar, som drabbats under den över tio år långa ockupationen.
Maya Evans, 32, återvänder till Storbritannien den 29 december.
Hon kommer att besöka huvudstaden Kabul över julen och deltar i en internationell telekonferens, Global Day of Listening, onsdagen 21 december med fredsaktivister från Afghanistan, Irak, Palestina och Libyen.
Global Day of Listening knyter internationella kontakter med människor i krigshärjade länder, via nätverket runt ungdomsorganisationen Afghan Youth Peace Volunteers i Bamiyan.
Evans medger farorna för hennes personliga säkerhet.
“Det är en kalkylerad risk. Säkert är det farligare att fira jul i Kabul än i Hastings. Men omgiven av vänner känner jag mig ändå rätt lugn. Det är värt risken med tanke på den påverkan vår militära närvaro har på vanliga människors liv i Afghanistan.”
Evans, som arbetar för Idolrich Theatre Rotto i Hastings, hoppas också få träffa några av dem som drabbats av nattliga räder och drönar-attacker, samt några av Kabuls många internflyktingar.
Förra året vann hon “en delseger” i högsta domstolen, när den fastställde att de afghaner som gripits av brittiska styrkor inte längre kunde överföras till häktet i Kabul, som drivs av Afghanistans underrättelsetjänst (NDS), på grund av risken för tortyr.
Men Evans tillägger: “Domen erbjuder ändå inget skydd för de tusentals afghaner som hålls fängslade av afghanska styrkor, trots att dessa är utbildade, finansierade och utrustade av USA och Storbritannien.”
I oktober 2005 greps Evans vid en demonstrration i Hastings när hon läste upp namnen på brittiska soldater som dödats i Irak.
I december 2005 blev hon den första personen som dömdes för att ha deltagit i en “otillåten demonstration” – en kilometer från brittiska parlamentet.
