Känslosam Krönika om Sanning & Solidaritet
Jan 17th, 2008 by Jan
“Man kan tycka att videon framställer människor i tredje världen på ett något objektifierande sätt.”
Kommentar hos bloggaren och miljöpartisten Jakob Dalunde som hittat denna – som han uttrycker det -”känslosamma film”:
Sakernas Tillstånd- eller State of the Billion
GandhiToday.org, 30 januari 2007
Min uppriktiga fråga, till Dig, kära eventuella läsare -
Vem objektifierar – jag eller SVT:s Folke Rydén?
Svårt för både fattiga och rika i Bagdad
Folke Rydén, SVT – 16 januari 2008
Vem väljer han att porträttera- att Solidarisera sig med?
- Mannen på gatan, i slutscenen??
Och varför är det bara Skoningslöst Hårda Känslor eller Dräpande Iskall Ironi som äger Status i det robotmässiga post-folkhemmet Sverige?
Svar mottages- Tacksamt.
30 JANUARI är det 60 år sedan Gandhi dog.
Samtidigt som det i år är 60 år sedan FN:s deklaration om de Mänskliga Rättigheterna antogs. Det allra mest nonchalerade dokumentet i historien.
Vilket säger en del om vår s.k. civilisation.
GANDHIS KAMP handlade inte främst om ickevåld, inte ens om Indiens självständighet.
Hans yttersta kamp var kampen för Sanning – Satya.
Nittionio procent av hans efterlämnade material handlar om detta.
Den Sanning, den Ärlighet, som vi idag ryggar tillbaka inför som alltför “känslosam”.
Den som kanske bäst kan uttryckas på svenska av en av våra främsta känslosamma poeter -Karin Boye:
Ack, låt mig Leva Riktigt
och Riktigt Dö en gång
Så att jag rör vid Verklighet
i Ont som i Gott.
Och låt mig vara stilla
och Vörda vad jag ser.
Så detta får bli detta
och Inget Mer.[--]
Det vackraste på jorden
är bara Redlighet.
Men det gör Ensamt Liv
till Liv
och Verklighet.
. . .
Det går an för oss, i våra 300 Nyanser av Grått
(utmärkt rubrik lånad av Hans Linde (v), i lejonens håla på Folk och Försvar i Sälen)
… att ironisera oss, eller distansera oss, till”intressanta”, “läsvärda” eller “spännande” “upplevelser”i “fjärran” land.
Men det finns en gräns.
Mitt personliga steg till Gandhi togs den natten jag låg vaken i sängen och såg världen rasa samman i och med det första anfallet mot Irak, 15 januari 1991 – Martin Luther Kings födelsedag.
Den mardröm som den natten borrade sig in i märg och ben – och den existensiella Fråga vad jag ville med mitt Liv i detta Skede…
Den förmår jag inte fånga i ord just nu.
Men förmår vi inte förhindra ett anfall mot Iran väntar oss ingen mer mardröm.
Utan Slutet.
Den Sanningen blir verklighet, om vi – som Martin Luther King uttryckte det -”nonchalerar Gandhi, på vår egen risk.”
London 30 januari 1998:
50-ÅRSDAGEN AV GANDHIS DÖD
http://www.gandhitoday.org/index.php?id=348
Eftersom det var jag som skrev kommentaren du citerar (“Man kan tycka att videon framställer människor i tredje världen på ett något objektifierande sätt.”) så vill jag understryka formuleringen “man kan tycka”. Jag skrev alltså inte “jag tycker”. Anledningen till att jag skrev min kommentar var att det kan upplevas som att människorna i filmen framställs som offer utan egen möjlighet till initiativkraft, utan någon förmåga att kunna göra motstånd. Jag förstår att ni inte avsåg det, och skrev därför inte “jag tycker”. Fegt hårklyveri av mig, kanske…
(Det var också via min blogg som Jakop hittade filmsnutten ni lagt upp. Det tyder på att jag uppskattade den.)