En Samlad Plåga – Nato utan skygglappar i Afghanistan
Jun 13th, 2012 by Jan
En Samlad Plåga
av Neil Shea
The American Scholar, våren 2012
Soldaterna framför mig var knappt synliga, men jag kunde känna lukten av dem. De hade inte tvättat sig på flera dagar, en frän stank av svett och sömnlöshet, tobak och kemiskt mumifierad mat, skred fram genom fält och fruktträdgårdar. Det var efter midnatt, utan måne, stjärnhimlen lyste, men den var till föga hjälp. Soldaterna bar mörkerseende glasögon, men jag var utan, så jag snubblade mig fram efter deras stank, längs den avlägsna randen av ett alltmer bleksiktigt krig, föreställande mig ting jag inte kunde urskilja.
Längst fram i raden av svarta skepnader, gick de amerikanska soldater jag kommit att frukta. De var män som njöt av att demolera afghanska hem, män som sköt hundar i ansiktet. Där fanns de två som omfamnat varandra som älskare, han som ömt dragit knivbladet längs den bleka, släta huden av hans väns strupe. Det fanns grabben som lät de andra binda hans ben öppna och gruppvåldta honom, och där fanns flera män som skröt om planerna på att mörda sin ex-fruar och före detta flickvänner.
Vi gjorde halt mitt i mörkret. En kolonn afghanska soldater lunkande förbi, utan mörkerseende utrustning och lika blinda som jag. De förflyttade sig i läge för den kommande natträden, klumpiga som godsvagnar, i spåren av sin egen jordnära stank. Jag påminde mig vad en amerikansk sergeant berättat för mig några timmar tidigare.
“Det är där jag kommer att ställa till med jävelskap.”
Hans ansikte hade varit rent och klart, hans leende nästan blygt. Det var ett uttalande av glad förväntan, som om Afghanistan var en lekplats. Han var de facto ledare för en pluton vi kan kalla “Destroyer” (Förgörarna) och även om han är en verklig person och inte fiktiv, har jag hört hans ord i ett flertal varianter, från många stridande förband. Men han och några av hans män var de första jag träffat som verkade mycket nära att begå de stupida och grymma handlingar vi kallar för krigsförbrytelser.
Vi marscherade vidare, mot husen som soldaterna planerade att plundra, dörrarna som snart skulle sprängas öppna, och mot männen som snart skulle slitas ur sina sängar, få ögonen förbundna och släpas bort. Sergeantens ord ekade i mitt huvud. Jag fasade för vad som kunde hända.
Sedan 2006 har jag skrivit från och till om krigen i Afghanistan och Irak. Nästan alla mina uppdrag i dessa länder har utförts inbäddad med Nato och då främst de amerikanska militära enheterna. Många gånger har jag bevittnat hur soldater eller marinkårssoldater, i tristess eller rädsla handlat själviskt och med illvilja, och även olagligt. Under några smärtsamma ögonblick har jag tänkt på vad som skulle komma härnäst, vad dessa män kunde begå mot fångar eller civila eller misstänkta rebeller. Och jag har undrat hur man ska beskriva dessa stunder utan melodramatik eller förråda de som givit mig behörighet till att vara där.
Den mesta militära dumheten behöver inte omfatta brott, de flesta soldater begår inga illdåd. Amerikanska soldater som till exempel skjuter på getter, piloter som dricker sig fulla, fångvaktare som hotar fångar till livet, allt jag sett, strider mot militära regler och urholkar insatserna för att vinna hjärtan och sinnen. Men hur illa är det, egentligen? Bryr vi oss? Vad är mitt ansvar när jag bevittnar det? Fortfarande har jag inte funnit något sätt att beskriva denna omänskliga tvätt av aggressioner och våldshändelser som män och kvinnor i det militära genomgår dagligen, eller de beslut de tar mitt i allt detta.
Vi tenderar att nonchalera dessa problem så länge det inte rör sig om ett brott. En redaktör på en större dagstidning avfärdade en gång sådana händelser med orden: “Jo, men trista saker händer överallt.” Kanske försökte hon muntra upp mig. Men hon sammanfattade samtidigt den allmänna inställningen till krig. Jag nämner det här nu eftersom det jag bevittnade med Destroyer och andra plutoner ständigt återkommer för mig.
Jag gick med i plutonen förra sommaren i slutet av ett veckolångt uppdrag med syfte att slå ut rebeller från en rad städer och dalar i centrala Afghanistan. På tio år, fick jag veta, hade inga Nato-trupper tidigare besökt regionen. Underrättelserapporter kallade det ett stark talibanfäste och befälhavarna förväntade sig häftiga strider. När vi går in kommer vi att dö, sa många av soldaterna till mig.
Plutonen och flera andra enheter hade anlänt med helikopter på natten. Under dagen plöjde de fram genom ett solgassande landskap av berg och vissnade gräs, där det var Destroyer’s uppgift att söka upp och bekämpa rebellerna tillsammans med en vinglig enhet ur Afghanska Nationella Armén (ANA).
Varje natt sov man i övergivna qalats (befästa bostadsområden), eller flyttade in i ockuperade sådana, slängde åt invånarna lite pengar och kastade ut dem. Jag träffade soldaterna vid en Qalat som de tillfälligt konfiskerat, ett stort, nymålat hus. Höga murar omgärdade en innergård med en liten fruktträdgård, en trädgård och en brunn. Längs ena muren låg flera rum och soldaterna hade flyttat in i dem, där de sov på golv fyllda med cigarettpaket, godis och matrester. Över hela stället låg samma stank som jag skulle följa efter, senare under natten.
Första gången jag träffade sergeant James Givens, som jag kallar honom, var utanför ett av dessa rum. Jag frågade om en hund som låg på andra sidan gården bredvid en hög med sopor. Precis som många soldater försöker jag alltid få kontakt med hundarna när det är möjligt i Afghanistan, i hopp om att klappa eller leka med dem, en slags påminnelse om hemifrån. Ingen tog någon större notis om hunden. En soldat förklarade skrattande att den sov, så jag gick fram och fann djuret död i koppel, dödad av ett gevärsskott.
“Vilken död hund?” sa Givens flinande. “Han tar bara en tupplur.”
En kapten i närheten undrade retoriskt och kanske för min skull, om det verkligen varit nödvändigt att skjuta ett husdjur. Givens skrattade.
“Kapten, vi har lämnat massor av djur levande i området.”
Ett av dessa vålds-fragment. Jag bytte spår och återvände till mitt jobb, att umgås med Givens och hans män, att höra deras berättelser medan vi inväntade mörkret och nattens räd. Hunden fortsatte sin tupplur till nästa dag, då afghanska soldater som förberedde sin middag i närheten, tröttnade på lukten och flyttade kroppen.
Värsta scenariot hade inte uppstått ännu förklarade man. Plutonen hade sökt igenom hus och uthus och inte funnit några påtagliga bevis på rebeller. Striderna var sporadiska, några handgranater då och då, lite gevärseld. Under hela operationen hade bara en soldat, en afghansk soldat, dödats. Talibanerna hade inte minerat regionen eller förskansat sig nere i sluttningarna i avvaktan på en större strid. Om talibanerna någonsin befunnit sig i området var de på väg bort medan amerikanerna och ANA strömmade in.
Vi satt på altanen i den sena varma eftermiddagen och vädrade våra skitiga fötter från kängorna. Soldaterna talade om hur deras husrannsakningar förvandlats till röjarskivor. Hur de krossat fönster och porslin och möbler, och kastat civila till marken. Tidigare under dagen hade man sprängt en byggnad. De hade farit fram som en tornado genom afghanska hem och efterlämnat en sådan förödelse att allierade afghanska soldater först försökte stoppa dem och sedan blivit alltmer vresiga.
“De blev så tvärförbannade att de inte ville hänga med oss längre”, förklarade Givens. “De upprepade “inte bra, Mistah. Nej, Mistah.” Och jag svarade typ “Visst, jävligt bra. Smash. Är detta en trumma? Smash.” Han skrattade. “‘Åh, Mistah, nej.”
Jag kunde föreställa mig afghanska soldaterna stå där, hjälplösa, medan Destroyer’s pluton raserade hemmen. Jag påmindes om attacker de senaste åren då afghanska poliser eller soldater plötsligt vänt sig mot sina Nato-allierade och öppnat eld. Sådana myterier har ökat. Ibland har talibanerna tagit på sig skulden, men ofta verkar det som om förövarna helt enkelt tagit hämnd på utländska soldater. Det var inte svårt att föreställa sig hur sådana attacker fötts i myllan av dessa nattliga räder.
Efter hand berättade soldarerna om fler händelser, berättelser från den senaste veckan blandades med minnen av dödande och härjningar under andra uppdrag och strider i Afghanistan och Irak, under många uppdrag i tjänst. Männens röster blandades i högljudd kakafoni av brutalitet och homoerotiska skämt.
Så jag tog tag i kedjan och drog ut den och sköt igen den med geväret och… uhhhh, hjärnan splash, rätt över hela mig …
Håll käften, bögjävel. Inte fan gjorde du det…
Fan, även om du får se nån afghansk tjej och hon är het, kan jag ju ändå inte knulla henne, hon är ju härifrån, och fortfarande täckt med skit.
Under mitt sista pass sa min plutonsergeant, “Se till att inget lever. Kor: talibanernas käk. Får: talibanernas käk. Åsnor: talibanernas transportmedel. Ha ihjäl allt. ”
Vet du vad? Fuck these fucking people.
Tillbringa tiden med soldater och du börjar inse att detta är en del av spelet, av att vara en ung man i krig. Ändå upplevde jag mer ilska och hat än jag stött på tidigare. Givens var som spindeln i nätet av ett stort svart hål. Han var en ung man i tjugoårsåldern, karismatisk och kvicktänkt, en stridsveteran. Han slängde ur sig tankegods som en hip-hop stjärna: Respekta dig själv och ingen annan, fuck bitches, snabba cash – och de yngre infanterister dyrkade honom. Även officerare verkade uppskatta hans humor, effektivitet och heta temperament.
Strukturerna hos dessa plutoner liknar ofta högskole-pennalismen och Givens stod på toppen, angav tonen och föredömet. Jag påminde mig episoder ur Flugornas Herre. Sexualiserad aggression. Vargflockar.
“Det är här jag kommer att ställa till med jävelskap”, hade Givens sagt. “Så jag inte gör det där hemma.”
Någon gång efter midnatt, lämnade Destroyer-plutonen sitt Qalat för att tillsammans med sina afghanska partners plundra hus i en annan by. De hade rensat det tidigare i veckan, men trodde en del talibaner kunde ha återvänt. Luften var sval och klar, landskapet låg i blått-svart tystnad. Soldaterna samlades i ett moln av viskningar och skrapande stövlar i utkanten av byn, och ryckte sedan in.
En stark och ljudlig dissonans av explosioner och skrik följde när soldaterna grep några fångar. Men i övrigt var räden händelselös, nästan rutin. Slagfältets motsvarighet till ett trafikstopp. Fångarna behandlades med sedvanlig råhet, ögonbindlar, händerna bakbundna med rep. De lotsades tillbaka till konfiskerade qalaten. Snart därpå hade alla som kunde fallit i utmattad sömn. Klockan var närmare 4 på natten.
Jag drog sovsäcken över huvudet på en cementerad uteplats, med stövlarna på, som en berusad uteliggare. Intill mig började en soldat och en specialist förhöra en av fångarna. Jag gled in i en märklig slummer, där dagens händelser blixtrade förbi och blandades med förhörsordens rytm:
- Vad gjorde han i Iran under dessa två år?
- Han är inte död, han är sömnig.
- Om jag visste var talibanerna var jag skulle personligen visa dig.
- Mitt gamla ex, the bitch. Jag vet hur jag ska fimpa henne.
Fuck off, nu kör han samma spel igen. Vart fan var han innan Iran?
Respektera bara dig själv, inga andra.
Krig är små, ogenomträngliga ögonblick. I stunder av vakenhet undrade jag hur i himlens namn jag någonsin skulle kunna skriva om dem och var min perceptionsförmåga sviktade. En tupp gol, förhöret avslutades. Snart steg ökensolen ovanför qalatmurarna och sovsäcken förvandlades till en varmt puttrande kokong. När jag till sist steg upp låg fången i närheten av mig på ryggen, fortfarande med händerna bundna och ögonbindeln på plats genom en bit silvertejp. Ett ögonblick trodde jag först att han tog en “tupplur”, precis som hunden vid soporna. Sedan började han sakta resa på sig och försökte klia sig.
Detta var sista dagen på det långa uppdraget. Efter midnatt skulle helikoptrar hämta Destroyer och de övriga enheterna i området. Soldaterna väntade i sina rum, sysslolösa. Några tog av sina stinkande tröjor och skrubbade ryggarna på varandra med våtservetter. Andra klämde svåråtkomliga finnar på sina kompisar. Hygienisk intimitet.
- Känns som det gått en månad.
- Längtar efter att tvätta håret, sa en annan och gnuggade sin snagg. We fucked up some houses, man. Shit.
Givens skrattade och lutade sig mot geväret. Han var smärt, pojkaktig, stolt över sin egen vrede. Han hatade afghaner.
- Yeah, vi skapade definitivt några talibaner därute, skrattade han. Det var som en enda veckolång taliban-rekryteringsmanöver. Och vi hade kul när vi gjorde det. Jag älskar rekrytera för talibanerna. Det kallas anställningstrygghet.
Man skickade runt afghanska cigarettpaket som “befriats” under räden och drog en rad bögskämt. På väggarna i det afghanska hemmet satt affischer och bilder från olika tidskrifter; en sportbil, ett foto från Mecka, ett idylliskt landskap från Australien eller Tyskland. Drömmar fjärran från kriget. Under dessa fimpade männen sina cigaretter, askan brände stora hål i mattorna. Några upprepade sina planer på att döda före detta flickvänner eller fruar. Givens och en av hans vänner talade om att spränga qalaten när de lämnade den, som avskedspresent till invånarna i dalen.
Stämningen började sakta mulna. Det påminde mig om fester för länge sedan på college, efter att supandet pågått ett tag. Tonläget som förändrades. En samlad plåga. Några som upplevde det mer än andra, visste att de själva en dag skulle vara offren. Sociala normer som rämnade och några som började testa sin styrka, låta det gå ut över andra.
Dagen släpade sig vidare, vi alla som bara längtade efter att få åka därifrån, upptagna av vår egen smuts och stank, tanken på dush och måltider. Stridsplanen vrålade utanför och fällde sina 500-kilos bomber i närheten, explosioner som kändes tvärs genom bröstkorgen. På gården satt en av fångarna med benen i kors med ögonbindeln avtagen, men händerna fortfarande bundna. Någon hade ställt fram en flaska vatten och lite mat framför honom. Så småningom satte sig Givens och en annan soldat bredvid och blängde på honom. Han stirrade tillbaka.
Han minns att det var vi som gav honom en omgång i natt, sa soldaten till Givens. Det är därför han stirrar på dig.
- Fuck him. Enda anledningen till varför han fortfarande lever är för att the US of A har 25 liv som pant på mitt huvud.
Givens åsyftade den uppmärksamhet som en video på Youtube väckt nyligen, där fyra marinkårssoldater urinerar på döda kroppar. Det var inget som överraskade mig alltför mycket. Troligen nybörjares dumhet. Destroyers pluton begick inte något liknande under den tid jag följde dem. De härjade och förstörde egendom och skyfflade fångar. Men jag såg och upplevde tillräckligt för att förstå av deras skryt om tidigare bedrifter och framtida planer, att de gick långt utöver det vanliga skrävlandet från unga soldater.
I ord ger vi liv åt våra idéer. Jag kände hur jag bevittnade hur några av de här männen var på väg mot allvarliga brott, om de inte redan hade begått dem vid andra tillfällen.
Vi vill gärna att våra soldater ska vara kontrollerade stridsmaskiner, med på- och avstängningsknapp till sina aggressioner. Men Afghanistankriget bygger inte längre så mycket på regelrätta strider. Uppdraget är komplext och ska den ha någon framgång kräver det afghansk medverkan. Soldater som är lika ansträngda som Givens underminerar detta. Men vi saknar bra metoder att handskas med män som blivit alltför farliga. Vi hoppas bara vagt att deras vrede inte kokar över, eller kommer med dem hem igen. Det är inte enkelt.
Jag råkade sitta intill en annan sergeant ur plutonen, som jag noterat distanserade sig från Givens trogna skara. Vi betraktade hur Givens plockade upp en pinne. Tillsammans med specialisten gick de in i trädgården och började planlöst hugga ner blomknopparna på alla växterna.
Sergeanten tittade bort.
- Jag vill inte få nåt av den skiten på mig, sa han.
NEIL SHEA, North Carolina. Korrespondent för bl.a. National Geographic Magazine, Foreign Policy, The Atlantic Monthly och The Christian Science Monitor. Prisbelönad för artiklar om Kuba och Etiopien.
(Översättning: Jan Viklund, GandhiToday.org)
