GandhiToday Blog

Kalla, Kalla Hjärtan

av Kathy Kelly
Voices for Creative Nonviolence

DET ÄR Alla Hjärtans Dag, och öppnar du den lilla tecknade filmen på Google får du upp en sentimental animation med Tony Bennett som sjunger “Varför kan jag inte smälta ditt kalla hjärta.”

Här i Dubai, där jag inväntar visum för att besöka Afghanistan, är vädret redan varmt och fuktigt. Men mina väskor är packade med tröjor eftersom Kabul fortfarande genomlider den mest kalla vintern på 20 år. För två veckor sedan frös åtta barn till döds i ett av de växande flyktinglägren med alla de familjer som flytt från striderna i övriga provinser. Sedan den 15 januari har minst 23 barn under fem år frusit ihjäl i lägren.

Och för drygt en vecka sedan tände åtta unga fårherdar, den äldste 14 år, en eld för värma sig, vid den snöbetäckta bergssidan i Kapisa-provinsen. Franska trupper såg elden, handlade enligt officiella källor på ”felaktig information”, och de åtta unga pojkarna dödades i två på varandra följande flyganfall. Det vanliga fördömandet från lokala myndigheter och det västerländska beklagandet följde.

Så jag funderar lite över värme. Vilka vi delar den med. Och vilka som lämnas ute i kylan.

Min resa är oväntad och plötslig. Jag hade tänkt tillbringa veckan hemma i Chicago när jag fick erbjudandet att följa med en grupp civila observatörer av mänskliga rättigheter till Bahrain inför 1-årsdagen av den brutalt nedslagna folkresningen.

witnessbahrain.org

Bahrains myndigheter vägrade utfärda visum, så jag hörde med Afghan Youth Peace Volunteers om jag kunde ändra mina planer och tillbringa kommande veckan med dem.

Deras lägenhet där vi bodde tidigare har varit utan el under flera dagar. Rören har frusit, så det blir inget rinnande vatten. Men trots kylan är det bra att träffa dem just nu, när tolv av dem är där under skolans vinterlov, inklusive de två 14-åriga pojkar jag inte fick möjlighet att träffa senast. De har tillbringat senaste året hemma i Bamiyans bergsbyar och försörjt sina familjer som herdepojkar.

Pappan till en av dem lämnade familjen för att söka arbete och bor nu i Iran. Min unge vän hör inte av sin pappa så mycket, men jag undrar vad han tänker nu när kriget hotar att utvidgas även dit. Hans mamma tvättar kläder för att få ekonomin att gå ihop, men med en svag arm på grund av polio, är det svårt att tjäna tillräckligt. Hennes son är en skärpt och utmärkt elev, men hon tvingades be honom sluta skolan och börja arbeta heltid. De äldre medlemmarna i Afghan Youth Peace Volunteers har ansträngt sig hårt för att hitta olika jobb åt honom i flera butiker, i hopp om att skjuta upp den dag då han måste börja valla får på heltid som herde.

Som av en slump har jag nyligen läst om en annan ung man på utbildning för arbete i fjällen. Artikeln från vänner jag nyss lämnat i Colorado Springs börjar:

Menige soldat Josh Harris drog handtaget på sin granatkastare, lutade sig tillbaka och spanade genom vindrutan. Hans order var tydliga. Ok, hade befälet Michael Breton sagt en stund tidigare. “Det finns en glassbil ute. Slå ut den.” Med tummarna mot avtryckaren på sin MK19 – en kulspruta försedd med granater istället för kulor – avfyrade han fyra träningsgranater längs den 300 meter långa träningsbanan vid Fort Carson.

Carson GIs learn last-minute skills for Afghanistan
(Colorado Springs Gazette, Feb 12, 2012)

Detta är sista-minuten-träningen som soldaterna genomgår innan de skeppas iväg med Ford Carsons fjärde stridsbrigad. ”I mars”, fortsätter reportern, “kommer Harris troligen att avlossa granaterna längs bergssluttningarna i östra Afghanistan.”

Var och en vet att dessa attacker kommer att döda civila – de kommer att döda barn. Om du avfyrar tillräckligt många kulor där det finns barn kommer du till slut att träffa några av dem. Nyligen beskrev filmaren John McHugh sina tolv dagar som kompakt inbäddad reporter under ”Operation Mace” i Nuristans provins:

Under min vistelse blev jag vittne till den enorma eldkraften hos amerikanska militären i strid. Med helikoptrar och attackplan fälldes 19 bomber, två Hellfire-missiler, 205 raketer, ett kulregn av 500 salvor på 20 millimeter och 210 omgångar från en 30-millimeters kanon. Man avfyrade även 3.750 salvor från 50-kalibers maskingevär. Och ändå kunde man bara en enda gång bekräfta att man dödat en talibankrigare.

McHugh rapporterade detta för Mellanösternbaserade Al-Jazeera.

The Winter War
(Al-Jazeera, Feb 9, 2012)
www.aljazeera.com/programmes/peopleandpower/2012/02/20122511363735905.html

Skulle västerländsk media brytt sig om att nyhetsbevaka detta?

DET ÄR svårt att begripa den stora likgiltigheten hos västerlandets åskådare till vad deras militärer gör i Afghanistan – likgiltigheten inför alla förlorade liv, söndertrasade framtidsdrömmar, familjer och vänskapsband och älskade relationer slitna isär – något som kommer att upprepa sig i nästa land vi kommer överens om att ödelägga, och nästa. För just på grund av vår apati blir det lättare för den militära och politiska eliten. De räknar med vårt tysta samtycke, där vi blickar ut över en värld som beskrivs som barbarisk och förvildad och dum (till skillnad mot oss), driven av en skrämmande fundamentalism (till skillnad mot oss) och ständigt våld.

Vi invaggar oss själva i den tröstande illusionen av att vi utkämpar humanitära krig, och sedan förundras vi över varför människor inte är mer tacksamma. Medan vi betraktar oss själva som exceptionellt fina och ädla, förlorar oss i en förnekelse förklädd till civiliserad dygd, nynnar vi med den förbryllade Tony Bennet:

I tried so hard my dear
to show that you’re my only dream
Yet you’re afraid each thing I do
is just some evil scheme.
A memory from your lonesome past
keeps us so far apart.
Why can’t I free your doubtful mind,
and melt your cold, cold heart?

Images by Afghanistan National-Reconciliation
www.facebook.com/people/Afghanistan-National-Reconciliation