GandhiToday Blog

Så stod vi då åter framför skranket, trenne “drakflygare”, en vecka före 11 september. Vår stjärnadvokat, Ingemar Folke, har dessutom en lysande och lättsam humor. Och betydligt mindre pratsam än vi andra. Så här löd hans förväntningar denna gråmulna morgon före rättegången:

Utsatta för övergrepp

Johan Håkansson vill att “drakflygarna” ska frikännas
(Norrländska SocialDemokraten, lördag 3 september 2011)

Så satt de där vid skranket igen, de “farliga” samhällsmedborgarna Gunnar Eriksson, 71, Bror Kajsajuntti, 60, och Jan Viklund, 57 – mer kända som “Drakflygarna”.
Dömda för brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar.
En lag som ska skydda oss från terrorism, spionage och sabotage.
Nej, inget direkt nytt kom fram – så nu återstår den intressanta frågan om hovrätten kommer fram till en annan slutsats än tingsrätten.

Ni som minns vad jag skrev senast det begav sig, i februari, vet att jag anser att dessa herrar aldrig skulle ha åtalats över huvud taget. Denna historia har inte i en domstol att göra.
Vakterna från F21 borde lugnt och stilla ha upplyst dessa tre mystomtar att de tyvärr befann sig på utökat skyddsområde och därefter bett dem ta med sig sin plastdrake och lämna platsen. Då hade den här saken varit ur världen.
I stället utsattes de för en oerhörd kränkning. De tvingades stå tre timmar i stekande solsken, vaktade av soldater med skarpladdade vapen. Därefter kördes de till polisstationen där de topsades i munnen för att säkra deras DNA.
Topsades i munnen!
De behandlades alltså som potentiella spioner eller terrorister – vilket känns skrämmande.
Gunnar Eriksson beskrev den känslan i hovrätten:
- Jag har gjort lumpen och betalat skatt i hela mitt liv. Jag kunde aldrig, ALDRIG I MITT LIv, tro att jag skulle bli betraktad som fiende i mitt eget land.
Ja, man kan fråga sig varför Försvarsmakten valde denna fruktansvärda överreaktion.

När en polisanmälan väl var gjord var denna cirkus svår att stoppa. Maskineriet rullade igång. Åklagaren väckte åtal och tingsrätten valde tyvärr att fälla i stället för att fria.
Att hovrätten ens valde att ta upp denna bagatell tolkar jag som att tingsrättens val inte var helt juridiskt försvarbart.
Männens stjärnadvokat, 67-årige Ingemar Folke från Stockholm, hade nämligen lusläst lagstiftningen och hittat det pikanta faktumet att Försvarsmakten faktiskt vid tidpunkten hade saknat laglig grund för att utvidga skyddsområdet.
Till stor del är det vad dessa två rättegångar kommit att handla om: hur man ska tolka paragrafer och om det över huvud tagit fanns stöd att awisa svenska medborgare från skogarna runt F 21.
Visst, jag kan förstå advokat Folke, men jag hade hellre sett att rättegångarna hade handlat om sunt förnuft.

Var de grånade herrarnas uppsåt att bryta mot lagen? Var de ute efter att sabotera eller göra andra olagligheter?
Om inte – frikänn.
Efter hovrättsförhandlingen pratade jag kort med överåklagare Mikael Lundqvist. Han såg nästan ut att vilja be om ursäkt för detta spektakel.
- För en åklagare är det här målet inte mer komplicerat än om någon av oaktsamhet har råkat köra skoter i ett naturreservat. Då har vi skyldighet att väcka åtal om vi tror på en fällande dom. Sedan finns det frågor i det här målet som inte är självklara. Hade Försvarsmakten laglig rätt att utöka skyddsområdet? Och var det oaktsamhet att missa avspärrningen?
Jag tar mig friheten att tolka Lundqvist som att han inte skulle bli särskilt upprörd om herrarna frikänns.

Efter den märkliga rättegången i tingsrätten ställde jag en rad frågor:

• Är samhällets syn på fredliga demonstrationer och protestaktioner på väg att förändras (om nu detta över huvud taget var en demonstration eller en aktion)?
• Vad fick svenska vaktsoldater med skarpladdade vapen att gripa dessa män i stället för att helt enkelt bara avhysa dem från platsen?
• Varför i hela friden skulle de kränkas genom att topsas för att säkra DNA?
• Finns det rent av påtryckningar från storebror i bakgrunden?

Dessa frågor kvarstår. Och jag hoppas att hovrättens dom den 23:e september visar att hela den här soppan aldrig borde ha nått en svensk domstol över huvudtaget.
En fällande dom skulle bara förvärra det övergrepp som Eriksson, Viklund och Kajsajuntti utsatts för.

Johan Håkansson
johan.hakansson@nsd.se
Nyhetskrönikör