Feed on
Posts

Nato och våra svenska trupper har gjort världen “säkrare, tryggare och bättre”, påstod Kung Carl XIV Gustav i sitt invigningstal för Veteran-monumentet utanför Sjöhistoriska Muséet i Stockholm, på Försvarsmaktens Veterandag den 29 maj.
Afghanska vänner delar en annan verklighet.

Swedish Soldiers meet Afghan Peace Volunteers

SOLDIER in UPPSALA, SWEDEN
meet AFGHAN PEACE VOLUNTEERS

Talking with a Swedish soldier, on some PR mission in Uppsala City Friday shopping spree… Actually, she was Latin American. With eyes of steel, glowing of suspicion over a Swede, caring so much for those Afghans that I even had an Afghan Peace Volunteers’ tshirt. “We also work to build peace for them”, she claimed. But her eyes said something else. “My Afghan friends have another opinion”, I told her. And gave her a flyer.
Take some of our information, said her fellow military collegue. No thanks, I said, and I’m pretty sure you already have our websites in your military register.

av Kathy Kelly
Voices for Creatice Nonviolence (VCNV)


Fahima Vorgetts, Afghan Women’s Fund

1979, när hon var 24 år, lämnade Fahima Vorgetts Afghanistan. Hon var känd som en frispråkig och upprorisk kvinna, i sin kamp mot orättvisor och förtryck. Familj och vänner som varit oroliga för hennes säkerhet hade vädjat om att hon skulle resa. När hon tjugotre år senare, för första gången återvände till sitt hemland, kunde hon knappt känna igen de krigshärjade gatorna i stadsområden där hon en gång tidigare bodde. Hon upplevde bybornas ångest över att inte kunna livnära eller skydda sina familjer, och ur stånd att acceptera deras orättvisa lidande beslöt Fahima som sin uppgift att hjälpa till att lindra de urusla förhållanden som afghaner under fattigdomsgränsen lever under – genom att bygga självständigt kvinnligt företagande varhelst hon kunde. Hon litade till den gamla devisen att den största gåvan till en hungrig människa är att lära ut hur man fiskar, snarare än att skänka fisk.

I förra veckan reste vår lilla delegation här i Kabul runt i staden med henne för att besöka flera kliniker och “shuras”, eller kvinnoråd som hon öppnat.

Den första kliniken vi besökte har funnits sedan 2006. Två kvinnor, en läkare och en barnmorska, berättade att de ingår i en personal som arbetar i treskift för att hålla kliniken öppen dygnet runt. Inte en enda av deras patienter har avlidit under behandling på kliniken. Därefter besökte vi två byar, en pashtunsk och en tadzjikisk, i utkanten av Kabul.

“Hur kom det sig att du valde denna byn?” frågade Jake Donaldson, medicine läkare från Ventura, Kalifornien, som anslöt sig till delegationen för en vecka sedan. “Det var inte jag som valde”, förklarade Fahima. “De valde mig.”

För ett år sedan hade byborna bett henne starta en klinik och ett läsecenter. Hon hade svarat att om de bildade ett kvinno-kooperativ och samlade sina resurser till att anställa lärare, barnmorskor och sjuksköterskor, skulle hon bidra med själva byggnaderna och hjälp med leveranser.

I varje by besökte vi en nyligen färdig byggnad som ska rymma en klinik, en kvinnokooperativ för smyckeshantverk, sömnad och konservtillverkning, en uppsättning läsesalar för barn och vuxna, samt även ett duschrum som familjer kan boka. En ung lärare bjöd in oss till hans klassrum där ett femtiotal barn, flickor och pojkar, gick igenom alfabetet. Stolta bybor visade oss sin nygrävda, generatordrivna brunn, som kommer att förse dem med bevattning och rent dricksvatten.

Strax innan vi skulle gå beskrev en byäldste för Fahima hur värdefullt hennes arbete varit för dem. Fahima verkande rodna lite när hon tacksamt tog emot hans komplimang.

Sådana uppskattande ord, tillsammans med barnens levande uttryck, verkar vara den huvudsakliga ersättningen för hennes outtröttliga arbete. “Jag och styrelsemedlemmarna i Afghan Women’s Fund jobbar till hundra procent ideellt”, försäkrar Fahima. “Våra styrelsemedlemmar är människor med stor integritet.” Dagen före vår rundresa, hade Fahima besökt Afghan Peace Volunteers kvarter och uppmuntrat sömmerskorna som driver sömmerske-kooperativet där, att till varje pris hålla på sin värdighet. Hon uppmanade dem att aldrig föredra allmosor framför självständigt hårt arbete i självförsörjande projekt. Fahima var med när sömmerskeprojektet började, och bidrog till symaskinerna för ett drygt år sedan..

“Alla projekt har inte fungerat”, säger Fahima. “Ibland hindras vi av konservativa värderingar och vissa familjer som inte vill tillåta kvinnorna att lämna sina hem. Men oftast är det kriget eller säkerhetssituationen som vållar problem.” Hon är fast övertygad om att krig aldrig kommer att lösa problemen i hennes land – eller någon annanstans för den delen.

Fahima är frispråkig och rättfram när hon beskriver krigsherrar och krigsprofitörer. Hon har goda skäl att vara bitter över de grymheter som drabbat vanliga afghaner, på grund av alla som främst är angelägna om att fylla sina egna fickor och expandera kontrollen över Afghanistans natur-resurser. Hon ger råd till Afghan Peace Volunteers med rösten och kärleken hos en mor.

“Världen är gisslan i ett klasskrig där den 1-procentiga eliten – oavsett nationalitet eller etnicitet och inklusive både Afghanistans och USA/Nato:s elit – gaddat ihop sig för att kontrollera, splittra, förtrycka och profitera oss, de vanliga 99 procenten. Bekämpa dessa ‘mörka tider’, bekämpa krig och vapen, utbilda er, och arbeta tillsammans i vänskap.”

Fahimas anda av ungdomlig revolt har uppenbarligen inte släckts av ålder eller erfarenhet. Hennes praktiska medkänsla står som en kompass för alla oss som vill lära sig mer om hennes arbete.

För mer information om Afghan Women’s Fund, besök:
www.Afghanwomensfund.org

Advice from an Afghan Mother and Activist: “Resist these dark times.”
by Kathy Kelly
(Voices for Creative Nonviolence, May 27, 2013)

8 MARS: Kan vi? Vill Vi? Törs vi? (2006)

Elfte Kvinnofilmfestivalen

Slottsbiografen, Uppsala
Lördag 9 mars – Söndag 10 mars kl. 15
Arr. Yasseman Tourang / Kvinnor för Fred, Uppsala.

SE Hela programmet:
www.slottsbio.com/arrangorer/kvinnofilm2013/

Musikprogram, Östhammars Bibliotek

Söndag 10 mars kl 15
Iranske artisten Nima Chehrazi
Hanna & Azad
Arr: FN-föreningen, Kvinnojouren, ABF, Vänsterpartiet och Kulturnämnden.

Läs mer:
www.bibli.se/default.aspx?id=118301

SE musikvideor:

NIMA Chehrazi, Hanna & Assad – DARAYA (Östhammars Bibliotek)

Nima Chehrazi – DARYA
professionell musikvideo av Hamidreza Farhadi

Dr Martin Luther King and Harry Belafonte praised Sweden back in 1966, for its strong support of the Civil Rights Movement in the US. How do we live up to these great tributes today, in Sweden?

Harry Belafonte Interview on Swedish Television 2003 (Minnenas Television)

Introduction to the re-broadcast of the Beneficiary Concert at the Opera House, Stockholm, March 31, 1966, for Martin Luther King’s Civil Rights Movement. The same year as Rev. King recieved the Nobel Peace Prize.
Interview by Arne Wiese, for Swedish Television’s series of Archived programs (Minnenas Television)

Dr Martin Luther King Speak at the Opera House, Stockholm 1966

Harry Belafonte introduce Martin Luther King Jr at the Beneficiary Concert in the Opera House, Stockholm, March 31, 1966, for Martin Luther King’s Civil Rights Movement. The same year as Rev. King recieved the Nobel Peace Prize
The Concert was broadcasted live on television in all the Scandinavian countries, and a record was produced for beneficiary purpose in support of the Martin Luther King Fund.

Harry Belafonte Interviewed After the Program

The Interview was made right before his Tour in 2003, on the brink of the Iraq Invasion. And he reflects over the coming Future as well as the impact the Tour to France and Sweden had back in 1966, for the Civil Rights Movement in the USA.

Nyligen samlade Afghan Peace Volunteers 71 ungdomar från 22 av de 34 provinserna i Afghanistan till ett möte, i samband med kampanjen One World in One Week. På en vecka lyckades APV få brevvänner från 40 av de 195 länderna i världen, och sökandet fortsätter:
“Ännu är vi bara en planta, men vi hoppas och tror att vi kan bli ett träd och bära frukt snart.”

Hjälp Afghan Peace Volunteers att bli ett Träd!

In this video, ‘An Afghan Tree of Non Violence’,
the Afghan Peace Volunteers gathered
71 Afghan youth from 22 out of the 34 provinces
in Afghanistan, as part of the ‘One World’ effort.
Internationally, we’ve found friends from
40 out of the 195 countries of the world.
As Murad at the end of the video said,
“We’re now only a sapling, but God willing,
we’ll become a tree and bear fruit soon”.
Help us become a tree!

Afghan Peace Volunteers -
www.ourjourneytosmile.com

2 Million Victims or 2 Million Friends?

Happy New Year 2013!

“We are here to Remember
that 2 Million People have Died -
Needlessly. And for that I am sorry.
And I say: Not In My Name.”
- Mairead Maguire, Nobel Peace Prize Laureate,
in Kabul on International Human Rights Day, December 10th, 2012.

2 MILLION FRIENDS for A Ceasefire in Afghanistan
Sign the Petition to the UN »

Kärleksbrev från Kabul – om Vänskap

www.ourjourneytosmile.com/blog/2012/12/love-letters-from-kabul-on-friends/

Om internationella samfundet kunde se Abdulhai och Samia och varje afghan, som unika människor, människor som kan vara underbara vänner… då skulle det vara omöjligt för USA och Nato-koalitionen att förlänga kriget med en enda sekund.

Krig berövar oss inte bara på vänner, de producerar misstro, vrede och hat till en omänsklig kostnad.

Abdulhais och Samias kärlek till sina familjer och vänner bekräftar min övertygelse att kärlek inte är något exklusivt till någon mänsklig varelse, etnisk grupp, ekonomisk klass eller livstro.

Kärleken är gränslös.

If the international community could see Abdulhai and Samia and every Afghan as human beings who can be wonderful friends, the U.S./NATO coalition would not be able to extend the war for one second more.

Wars not only rob us of friends, they manufacture distrust, anger and hate at a dehumanizing profit.

Abdulhai’s and Samia’s love for their family and friends seals my conviction that love is not exclusive to any human being, to any ethnic group, to any economic class, or to any faith.

Love is borderless.

Dr Hakim,
Afghan Peace Volunteers


Hakim & Abdulhai

Norske pastorn & bibelläraren Bjørn Olav Hansen skriver på sin blogg om Afghan Peace Volunteers. Och har översatt Shane Claibornes rese-reportage från Kabul.

Shane Claiborne besøker gryende fredsbevegelse i Afghanistan

www.bjornolav.blogspot.se/2012/12/shane-claiborne-besker-gryende.html

Torsdag, desember 27, 2012
Fredsaktivisten, bloggeren, kommunitetslederen og Jesus-etterfølgeren, Shane Claiborne, har nylig vært tilbake i Kabul i Afghanistan (bildet)

Jeg har oversatt hva han selv skriver fra reisen, som ble foretatt rett før jul:

Afghanistan er et av de mest desperate, sønderknuste stedene i verden. Krigen har rast i mer enn 30 år og har etterlatt seg to millioner døde, og mye av landet er i fullstendig kaos. Men selv i de landene som har størst problemer, synes det alltid å være en liten gruppe som nekter å akseptere verden som den er og som insisterer på å bygge verden slik de drømmer at den skal være – en liten gruppe mennesker som tror til tross for de opplagte forholdene og som ser at disse endrer seg.

Gandhi og King
For noen få år siden begynte jeg å høre rykter om en liten gruppe unge mennesker i Afghanistan som gjorde nettopp dette. Mange av dem hadde sett sine kjære, venner og familie drept. De var lei av blodsutgytelsene. De var krigstrette. Og så begynte de å organisere, utdanne og trene seg selv for fred. De studerte heltene fra ikke-volds kampen – Gandhi og King. Noen få av dem reiste til og med til India for å lære ikke-volds prinsipper på et Ashram grunnlagt av Gandhi. Nå har de sitt eget Ashram i Kabul, hvor flere ti-talls mennesker lever og arbeider for fred.

Original-artikeln:
I Found Peace in Kabul
by Shane Claiborne
www.thesimpleway.org/about/archive/i-found-peace-in-kabul/

Tanken svindlar. Samma dag som fredspriset släpades i smutsen i Oslo, på FN:s Internationella Dag för Mänskliga Rättigheter, talade 1976 års fredspristagare i Kabul – med egna erfarenheter från krigets Nordirland där hennes syster dödades – om att fred är möjlig. Att det är vår skyldighet att tro på att fred är möjlig.

Nobel Laureate Mairead Maguire’s Speech in Afghanistan

Mairead Maguire, 1976 Nobel Peace Prize Recipient, observed International Human Rights Day by speaking in Kabul, Afghanistan. She joined with over 100 Afghans and several other Internationals in raising the voice of the 2 Million Friends Campaign organized by the Afghan Peace Volunteers.

SE medlemmar ur Afghan Peace Volunteers läsa varsin rad av första artikeln i FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna!

En video med Deklarationens samtliga 30 artiklar är under arbete, 300 inspelningar av uppläsningar runt om i världen ska sammanställas. (Sverige deltar i form av min inspelning i Uppsala av artikel 7.)

Den internationella delegationen med Nobels fredspristagare Mairead Maguire överlämnade petitionen 2 Million Friends till FN i Kabul, med krav på multilateralt eldupphör i Afghanistan.

Detta bortom en likgiltig värld, fixerad vid våld och besatt av maktkamp och girighet.

Valet är vårt.

av Abdulhai, Samia & Hakim

23 november 2012
Gregorian Calendar
3 Qaos 1391
Afghan Calendar

Afghan Peace Volunteers
www.OurJourneyToSmile.com

Ett Mer Rättvist Liv För Alla

Kära vänner och medmänniskor,

Från Abdulhai, 16 år:

När jag talade med arbetarna på bron, påminde de om rösterna hos dem som söker skydd i sina egna hem.

Varför ska daglönearbetaren Ghulam, pappa till två små barn, behöva uppleva att ingen hör hans önskan att få jobb och en försörjning?

Ghulam förklarade: “För oss är allt arbete arbete.”

Den som är villig till varje form av hederligt arbete hittar inget. Den som är korrupt föraktar arbetarens kläder.

Häromdagen sa jag till Hakim att det bara är “zor, pul wa wasita” (makt, pengar och kontakter) som kan ge oss jobb i dessa dagar.

Den sortens “framtid” rör upp mina känslor.

Från Samia, 13 år:

Jag brukade sopa gator och gränder, och få 20 Afghani (ca 4 svenska kronor) för vart femte hus längs en gata.

Nej, jag vill inte göra det igen. Eftersom jag vill bli lärare en dag. Medan jag sopade gatorna brukade jag ibland tänka, “Varför kan inte jag göra vad andra små flickor gör?”

Jag brukade tänka att om jag kunde studera som andra barn, skulle jag kanske bli något en dag.

Jag vet att alla har nog med sina egna problem och därför inte kan göra så mycket för andra.

Men jag tror att flickor i Afghanistan måste studera mycket, och sedan hjälpa andra genom att lära dem.

Från Hakim, 43 år:

Tack vare mina föräldrars hårda arbete fick jag inom tid möjligheten att utbilda mig till läkare. Jag behövde aldrig oroa mig för mitt dagliga bröd, på samma sätt som Samia och faderlöse Abdulhai tvingats göra. Det fanns till och med fritid över för mig, till skillnad mot för de flesta afghanska barn.

Men utan att nedvärdera mitt yrke, så förvandlar inte min läkar-examen mig till en bättre människa än en jordbrukare, gatsopare eller daglönearbetare, och borde inte berättiga mig att tjäna så mycket mer än vad de tjänar. Jag föreställer mig inte exakt samma löner, men rättvisa löner. Och än mer angeläget, att vi som mänsklighet snarast hittar en väg till en rimlig försörjning för alla.

Därför känner jag en djup respekt för de många afghanska barn som måste hjälpa till att komplettera familjens inkomster. Jag har mött barn som arbetar hela dagarna med att väva mattor vid vävstolarna och barn som samlar sopor för att sälja. Jag har mött gatuförsäljare och lärlingar till kvalificerat och okvalificerat arbete. Och jag vet att alla bidrar till livet.

Dessa barnarbetare värmer mig med de värden de förkroppsligar; värdigheten som intygar att de inte gör något fel, uthålligheten i att bära vuxna bördor, och motstånd som river upp ett orättvist ekonomiskt system.

I dag sa Ali, Abdulhais närmaste vän i Afghan Peace Volunteers, att han tänker sy några täcken efter skolproven, för att tjäna lite pengar och inte behöva bära samma byxor i skolan under året.

Och Abdulhai undrade om han kunde hitta något jobb i Kabul, för att ersätta sina utslitna skor utan att behöva vara beroende av någon annan.

Problemet är att det knappt går att finna ett deltidsarbete. Och precis som Abdulhai betonar – våra regeringar lyssnar inte.

Så är vi dömda, att vandra längs gatorna i Afghanistan och fånga ensamheten i massornas överlevnad..?

Med kärleksfulla hälsningar,
Mohabat från
Abdulhai, Samia och Hakim

Love Letters From Kabul -
www.ourjourneytosmile.com/blog/2012/11/love-letters-from-kabul-on-fairer-livelihoods/

av Abdulhai, Samia & Hakim

16 november 2012
Gregorian Calendar
27 Aqrab 1391
Afghan Calendar

Från Abdulhai

Det är inte så viktigt att vara bäst i klassen.
Jag tror inte det gör oss till bättre människor.

Jag menar, bara för att jag får en utbildning betyder det inte att jag kan lösa alla svårigheter i mitt liv eller i det här landet, eller behandla andra med respekt.

De som flög planen den 11 september var utbildade men det verkar som de inte visste vad de skulle göra med sin ilska. Och de som manövrerar fjärrkontrollerna för dagens drönare måste vara välutbildade, men de verkar inte förstå all den vrede som de orsakar. Jag föredrar enkla, mer ödmjuka människor, som mödrar, herdar och vanliga arbetare.

Tänker jag för mycket? Jo, jag funderar väl ibland. Jag går i 9:an, och klarade inte vissa ämnen förra terminen. Jag gillar inte hur vi lär oss svaren utantill. Skolorna har många problem… lärarna är inte välutbildade, så mycket fusk och mutor, och ändå låtsas alla att vi lär oss eller undervisar något…

De flesta av skolämnena skulle ha varit meningslösa för min far och farfar som var lantbrukare. Jag har inte bestämt vad jag vill bli, kanske fotograf eller affärsman eller något.

Jag saknar mamma och vår familj i Bamiyan väldigt mycket, medan jag studerar i Kabul. Jag håller med Hakim, att sakna dem man älskar är i sig en utbildning.

Från Samia

Jag vill kunna läsa och skriva, och drömmer om att bli lärare en dag.

En del människor ger oss konstiga blickar när de får höra att vi inte går i skolan och inte kan läsa eller skriva.

Jag gillar skol-programmet som Afghan Peace Volunteers driver, lärarna visar att de bryr sig om oss. Jag menar, som livet i Afghanistan är i dag är det så få som verkligen bryr sig…

Jag vet inte om jag kommer att kunna återuppta skolan igen nästa år …. min mamma kanske behöver hjälp därhemma.

Hakim, tyckte du om purjolökspannkakorna som vi gjorde till er under Eid?

Från Hakim

Jag såg mig själv som utbildad.

Även om min 72-åriga mamma och 73-åriga pappa hade familjeförhållanden som hindrade dem från att slutföra sina studier, är de djupt tänkande, och omsorgsfulla människor. Deras liv var förebilden som visade mig att de var utbildade.

Det var även Najib, en 12-årig pashtunsk föräldralös pojke. Han kunde inget av den matematik som jag glömde direkt efter min Cambridge-examen. Najib visste inte ens hur man skriver sitt eget namn på sitt eget språk. Men han var ändå utbildad, för han försörjde sig och sin farmor genom att samla och sälja soporna på Quettas smutsiga gator i Pakistan, och han erbjöd sin hand i vänskap till andra gatubarn. Han blev vän med mig också.

Najib tillhör den etniska gruppen pashtuner. Pashtunerna framställs i medierna som stridbara krigare och potentiella “terrorister” i talibanernas led, och den “välutbildade” världen tror på dessa beskrivningar.

Men Najib kunde titta förbi bara för att hälsa “salam” efter en hård dags arbete. Najib hade, precis som så många av mina övriga pashtunska vänner, de mänskliga generna av vänskap.

Efter ett tag började jag vilja vara säker på om han hade det bra, om han var barfota den dagen, eller hur många “lönsamma” sopor han lyckats samla i sin säck. En dag bjöd jag in honom och hans mormor till att dela några saftiga, söta pakistanska mangos. Efter att jag skurat första lagret av hans smutsiga händer innan han åt, bad jag Najib om ett leende inför min kamera. Hans mormor blev arg och gav mig en filosofisk läxa med sin fråga: “Varför ber ni Najib att le? Vad har han för anledning att le??”

Den rättmätiga anklagelsen innehöll en utmaning, som angav tonen för mitt arbete för de kommande åren.

Så kom den sena eftermiddag då Najib kom för att säga farväl: “Zindagi yaha mushkil hai – Livet här är svårt.” De hade beslutat sig för att bli flyktingar igen, och ta vägen till Iran.

Det var ett ofrivilligt farväl. Han grät i fem långa minuter. Mitt “välbildade” jag satt bredvid honom, utan att veta vad jag kunde göra.

Mor, jag minns er önskan vid köksbordet i vår tre-rumslägenhet, att om jag kunde skulle jag göra det möjligt för andra att fullfölja sin utbildning. Jag är så ledsen att jag inte kunde hjälpa Najib att gå i skolan. Jag svek din önskan och jag svek Najib.

Det blev början på många central-asiatiska nätter av tårar, när jag skulle gå till sängs som en “privilegierad” person, alltid i hyrda rum, aldrig i flykting-tält.

Och min utbildning hade just börjat.

Med kärleksfulla hälsningar,
Mohabat från
Abdulhai, Samia och Hakim

Love Letters From Kabul -
www.ourjourneytosmile.com/blog/2012/11/love-letters-from-kabul-on-a-fairer-education/

http://ourjourneytosmile.com/blog/2012/11/love-letters-from-kabul-on-a-fairer-education/

Medan bomberna haglar över Gaza och påstådda Sverige-älskare slåss med järnrör, är det ytterst välgörande att vakna till en video från Abdulhai, en kylig vardagsmorgon på väg till skolan i Kabul.

- De flesta studerar bara för pengarnas skull, men utbildning borde handla om att lära sig leva, konstaterar han.

- Även om en människa inte är läskunnig, kan hon ha kunskaper om livet. Ur mänsklig synvinkel är det ingen skillnad mellan en utbildad och en outbildad människa. De är bägge lika mycket värda.



Abdulhai, 16 år, bor i Kabul, Afghanistan.
Med hälsning även till svenska ungdomar, och utbildningsminister Björklund.

Så länge man (undermedvetet) inte förmår se LIKHETERNA, utan bara skillnaderna – mellan Abdulhais vardagsmorgon, och vår egen – ska vi inte inbilla oss att rasismen bara finns inom SD & Co.

“Rasismen har sin rot i vardagslivet.”
- Olof Palme

Older Posts »

Creeper