En Kvinnornas Man, och getternas.
Författaren David H. Albert som hedersgäst
och volontär vid Gandhigram, Tamil Nadu, Indien.
Vintern 2010.
David Albert and Aliyah Shanti India Log -
www.shantinik.blogspot.com

Frihetens Färg (Color of Freedom)
av Laura Coppo
Common Courage Press 2005
ISBN 1-56751-276-3

Förord
David H. Albert

DET ÄR stekande hett i domstolssalen, men det är inget ovanligt. På försvarssidan återfinns 112 advokater, samtliga i kostymer. Eleganta, lätta bomullskostymer, skräddarsydda hos branschens förnämsta i New Delhi, Mumbai, Madras, Hong Kong, Singapore, Los Angeles och New York. Runt omkring dem och bakom dem sitter deras biträden, de flesta yngre, i inte fullt lika eleganta kostymer. Större delen av salen är i övrigt fylld av representanter för deras arbetsgivare – över 100 indiska, andra asiatiska och multinationella bolag – i kostymer av ännu mer exklusiva variationer, samt observatörer från stat och regering och inte minst Världsbanken, vars intressen i hög grad står på spel under rättegången.

Förhören vid Indiens Högsta Domstol kommer att pågå i 20 dagar. 6 timmar varje dag, från 10.30 på förmiddagen till 16.30 på eftermiddagen. Kostymerna kommer att avlösa varandra, en konfektion med ett sammanlagt värde som motsvarar vad som skulle kunna livnära byarna för den målsägande under flera år framåt.

Bland de hundratals personerna i salen återfinns bara fyra vid målsägarens bord, inklusive en ung advokat och hans två biträden. Den fjärde, målsägaren, är en äldre man, med intryck av att vara mer högrest än sin egentliga längd. Ansiktet bär knappt några spår av rynkor, förutom några mycket djupa skrattrynkor runt mun och ögon. Något överraskande, med tanke på de oräkneligt antal gånger han suttit i fängelse under sitt snart åttiofemåriga liv. Hans ben är starka, men han rör sig mer långsamt nu, med nedsatt hörsel och syn.

Målsägaren är nog den enda som är ledigt och bekvämt klädd i den stekheta domstolssalen. Han bär ingen kostym, men är helt klädd i vitt. En dhoti, ett en meter långt och en och en halv meter brett tygstycke, virat runt höften. Hans tunna, kortärmade skjorta hänger löst över axlarna. Både dhoti och skjorta är gjorda av bomull som målsägaren själv har spunnit, precis som varje plagg han burit i över 50 år.

Målsägarens framställan är något anmärkningsvärt. Han begär ett totalt stopp på all odling av jätteräkor längs Indiens sydkust, samt skadestånd för vad dessa storskaliga odlingar har orsakat. I praktiken  begär han åtal mot FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation som rekommenderade projekten; Världsbanken som finansierade och förespråkade dem; Indiens regering som stödde projekten samt alla politiker och övriga som investerat i dem.

Han åtalar drivkrafterna hos den multinationella kapitalism som förstört kustområdena från Philippinerna till Ecuador, raserat hela fiskeri-näringar och bestulit miljontals människor på deras livsuppehälle. Och han åtalar konsumenter i Japan, Europa och Nordamerika, som handlar mänsklig misär i närmaste affärscenter, utan ringaste vetskap eller intresse för vad de egentligen köper.

Han ställer den besvärande frågan på sin spets, den de flesta av oss inte vill se besvarad: “Hur högt är det verkliga priset för ohämmad girighet?”

Målsägaren befinner sig mitt i ett radikalt experiment med sanningen som kommer att bestå resten av hans liv. Han är på god väg mot ett svar på de frågor han väcker, oavsett om någon lyssnar eller inte.

Under tiden vet var och en som följt honom och hans hustru på vägen, att detta är en ojämn kamp.

För kostymerna förlorar målet.

(översättning: Jan Viklund)